Försvaret är inte någon valvinnare i svensk politik. Det är annat som sätts främst när väljarna rangordnar de viktigaste frågorna. Enligt Novus senaste opinionsmätning (augusti -18) väger sjukvård, invandring/integration och skola och utbildning betydligt tyngre. Även frågor om lag och ordning, miljö/klimat, äldreomsorg, landets ekonomi, sysselsättning/arbetslöshet och pensioner prioriteras framför försvaret.
Som Patrik Oksanen konstaterar på ledarplats i Hudiksvalls Tidning (18/8) så säger bristen av intresse för försvaret något om vår oförmåga att mentalt hantera den nya normalbilden:
"Oavsett vem som blir statsminister efter valet så får den regeringsbildaren leda Sverige i den farligaste säkerhetspolitiska tiden sedan 1940. Dessutom har den regeringsbildaren långt ifrån idealiska förutsättningar. Ett totalförsvar som är eftersatt till självsvältens gräns, en svag egen regeringsbas och med många komplexa hotbilder. Och ovanpå det, svenska folkets svårigheter att ta in riskerna."
Försvarsdebatten borde stå i centrum för valrörelsen. Det gör den tyvärr inte. Trots att Sveriges försvarsutgifter förra året var rekordlåga i förhållande till BNP. Trots att ÖB varnat för att planerade övningar, projekt och investeringar kommer att senareläggas och nedprioriteras om det inte sker betydande tilläggsanslag.
Rysslands anfall på Georgien och Ukraina har på senare år åter aktualiserat Sveriges geostrategiskt utsatta läge. Det har inneburit en välkommen politisk kursändring, bort från Göran Perssons regementsnedläggningar och Fredrik Reinfeldts beskrivning av försvaret som ett ”särintresse”. Men avtrycken har hittills varit större i samhällsdebatten än i statsbudgeten.
Därför var det välkommet att Moderaterna i vårbudgetmotionen gav besked om att försvaret ska få 18 miljarder extra perioden 2019–2021, som ett första steg för att inom tio år uppnå ett försvarsanslag på tio procent av BNP. Det skulle innebära en fördubbling jämfört med dagens läge. Under sommaren presenterades dessutom förslag om återupprättade regementen och förband, förbättrade anställningsvillkor för de anställda i försvaret, stärkt civilförsvar samt åtgärder för att föra frågan om ett svenskt Natomedlemskap framåt, bland annat.
Man kan ha synpunkter på satsningen kommer sent – och från ett parti som i regeringsställning behandlade försvaret som budgetregulator – men Moderaternas reformagenda är den mest trovärdiga vi har.
När det gäller försvaret tycks Sverige sakta vara på väg mot ett normalläge igen. Efter decennier av demolering återstår hur mycket som helst att göra för att åstadkomma något som liknar en återuppbyggnad och det spelar roll vilka som har regeringsmakten om förändringarna ska bli av.
Att försvaret inte rankas högre av väljarkåren är en gåta. Försvaret borde vara en vinnarfråga.