Det finns inte en möjlighet att Iran skulle tjäna något, varken politiskt eller militärt, på att skjuta ned det passagerarplan som på onsdagsmorgonen lyfte från Teherans internationella flygplats med destination Kiev i Ukraina. Likväl inträffade detta och det troligaste är att det iranska flygvapnet gjorde ett misstag som resulterade i att samtliga 176 människor ombord dog, varav 17 var hemmahörande i Sverige.
Iranska statsmedier meddelade efteråt att kraschen berodde på ett motorproblem, men snart kom uppgifter i amerikanska medier om att planet beskjutits från Iran. Föga förvånande förnekade regimen detta. I Teheran spekulerades i stället på fullt allvar om att amerikaner och européer pulveriserat passagerarplanet – bara för att kunna sätta dit Iran. Landet vägrade inledningsvis också att lämna ut flygplanets svarta lådor till den amerikanska flygplanstillverkaren Boeing för undersökning.
Först tre dagar efter katastrofen erkände Iran sitt ödesdigra felbeslut. Men även i erkännandet avspeglades regimens förakt för sanningen likgiltighet för människoliv: utrikesministern och presidenten skyllde dödandet av 176 civila flygpassagerare på USA:s aggression.
Kärnvapenhotet är Irans enda trumfkort – och i samma stund som landet ger garantier till omvärlden för att man inte tänker skaffa kärnvapen finns inte trumfkortet kvar. Mycket talar därför för att vi får uppleva samma piruetter ett bra tag till: först sabotage av västerländska tankfartyg och attacker mot saudiska oljeanläggningar, sedan diplomati i utbyte mot eftergifter, därefter mer hot och vapenskrammel.
Exemplet med det nedskjutna passagerarflygplanet visar tydligt varför Iran på inga villkor får tillåtas utveckla kärnvapen.
USA och EU måste få med sig Kina och Ryssland, som hittills har hållit den stapplande iranska ekonomin under armarna, på detta. Men både Kina och Ryssland tycks frukta ett haveri för den iranska regimen, flyktingströmmar och oroligheter i Eurasien, mer än vad man fruktar Khameneis raketer och religiösa skräckvälde. Därför tassar man fram försiktigt.
USA och EU måste också, så långt det är möjligt, rikta eventuella hjälpinsatser och sin kommunikation till människorna i stället för till regimen. Ju fler som kan få upp ögonen för att det finns alternativ till prästdiktaturen i Teheran, desto bättre.
Under tiden gör omvärlden, inte minst Israel, klokt i att hålla garden uppe. Den som har oberäkneliga eller militärt starka grannländer bör inte bara planera för vad man tror att de kommer att företa sig, utan för vad de över huvud taget har förmåga att hitta på.