Problemet med människor som sympatiserar med IS uppmärksammas i allt fler städer. Nu senast var det i Borås, där polisen och kommunens säkerhetschef tack vare gediget underrättelsearbete uppskattar att antalet IS-sympatisörer kan uppgå till så många som 100. Det är en skrämmande siffra som påminner om att fenomenet med jihadister inte är isolerat till storstäderna.
Därför är det väsentligt att fler kommuner tar initiativ till att kartlägga både jihadisterna och de miljöer som bekräftar och uppmuntrar till heligt krig. Även om det kan uppfattas som en jobbig fråga att hantera så får kommunpolitikerna inte backa av rädsla för att bli stämplade som ”islamofober”. Tyvärr har debatten om militant islamism länge dragits med en beröringsskräck som samhället nu får betala priset för.
Politiker och debattörer har inte vågat göra en åtskillnad mellan moderat islam och denextrema salafismen, ur vilken grupper som IS hämtar sin ideologi. Detta har i sin tur skickligt utnyttjats av krafter som skyr det moderna samhället och som ansluter sig till salafismens världsbild. Vänsterns tendens att relativisera hotet från den militanta islamismen genom att ständigt jämföra den med hotet från högerextrema grupper har inte heller varit särskiltproduktivt. Den nonchalans från statens sida som avslöjats när det framkommit att moskéer och föreningar som bidrar till att sprida hat och intolerans fått statsbidrag, måste även den upphöra.
För kommunerna handlar det först och främst om att ta reda på vilka och hur många som sympatiserar med IS innan man sjösätter handlingsplaner för att förhindra att fler ansluter sig till terrorgruppen. Först då kan man få en korrekt bild av hur stort problemet är och veta vilka åtgärder som är lämpligast att vidta.
En av självmordsbombarna vid Brysselattacken hade tidigare arbetat på Europaparlamentet som städare. Där ska han ha haft tillgång till parlamentsledamöternas arbetsrum, enligt nyhetsbyrån AFP. En annan känd IS-terrorist som dödades i Syrien hade jobbat flera år på ett belgiskt kärnkraftverk. Det är ytterligare ett argument för att vi måste veta vilka de militanta jihadisterna är. En person som har IS-sympatier ska aldrig kunna få anställning på den typen av anläggningar eller andra terrormåltavlor.
Här måste politiken balansera mellan att fortsatt värna de demokratiska principerna, samtidigt som vi måste ha en möjlighet att identifiera säkerhetshot. Polisen, Säpo och kommunerna måste därför fortsätta att kartlägga de jihadistiska nätverken i landets alla kommuner.