Sjunkande resultat i svensk skola har diskuterats mycket, men det har inte nämnts att yrkesutbildningen lider av liknande problem och att det är brått att rätta till den. Något måste göras om det ska finnas tillgång till arbetskraft för företagen.
En möjlighet är att inspireras av den schweiziska lärlingsutbildningen, och en annan är att modernisera och kraftigt höja kvaliteten i den modell vi har. Kommuner och friskolor, som är dagens huvudmän, behöver höja kraven på elevernas förkunskaper, göra innehållet i utbildningen mer adekvat och höja lärarkompetensen. Detta påpekar Ingemar Andreason, veteran inom yrkesutbildningen i Sverige och expert anlitad av Skolverket. Han talar främst om den tekniska industrins behov.
Modern industri kräver att yrkeseleverna ska kunna produktion och underhåll med felsökning, vilket bygger på automation, elektronik, mekanik och hydraulik, färdigheter som skär tvärs över industrins branscher. För att kunna ta itu med detta, behöver yrkeseleverna i grundskolan ha skaffat sig goda kunskaper i svenska och engelska, allmän studievana, målmedvetenhet och kännedom om hur man uppför sig på en arbetsplats. I annat fall behövs ett extraår före yrkesutbildningen eller ett fjärde gymnasieår.
Gränsen mellan yrkesarbetare och tekniker är dessutom mindre klar än tidigare, och eleverna behöver både mer adekvat teori och mer verkstadsarbete, laborationer och praktik. Eleverna måste bli ”anställningsbara”. Praktiska övningar är viktiga och förebygger allvarliga och kanske farliga misstag, men sådana lektioner kostar mer. Praktikplatser behövs trots att lokala företag som ägnar sig åt installation och reparation numera ofta är enmansföretag och säger sig inte ha tid med praktikanter.
Målen i yrkesutbildningen måste vara mätbara. Man måste kunna konstatera att eleverna blir allt skickligare i det som de senare förväntas utföra på arbetsplatsen. I dag litar företagen inte på skolbetygen utan gör ”valideringar” på dator, som fungerar ungefär som teoriprovet för körkort och rättas maskinellt.
Andreason menar vidare att en yrkeslärare som arbetar mot industrin borde vara ingenjör. Nu krävs enbart tre terminers pedagogik, men det är den tekniska nivån och aktuell teknisk kunskap som är det viktigaste. När det i dag har uppkommit en brist på yrkeslärare, tenderar man att sänka kraven istället för att höja dem, vilket är helt fel.
Som avslutning kan man nämna en positiv modell för yrkesutbildning. Singapore har förlagt sin yrkesutbildning till hypermoderna lokaler, använder IT i administrationen och organiserar studierna som ett modulsystem som ger eleverna viss frihet att kombinera kurser. En ambitiös elev kan läsa extrakurser och gå fram i snabb takt. Om yrkesutbildningen samarbetade med högskolan och yrkeshögskolan borde detta kunna göras i Sverige också.