De flesta har hört talas om EF-resor för skolungdomar till länder där de kan träna sina språkkunskaper. Det finns sedan decennier kurser som omfattar exempelvis tre- eller fyraveckorsresor till England med inackordering i familj och tre lektioner varje vardagsförmiddag. Den modellen är uppskattad, och fler språkområden och fler varianter erbjuds numera. EF, som skapats i Sverige, har expanderat till att bli ett stort internationellt företag på det här området.
Jag skulle vilja tipsa en eventuell entreprenör om att det också behövs kurser som ger ett ”humanioratillskott”, och att Sverige vore en bra plats att börja. Det var länge sedan skolan erbjöd goda kunskaper i historia, litteratur och filosofi/religion. I väntan på att utbildningspolitikerna vaknar så varför inte erbjuda sådana kurser både i Sverige och eventuellt utomlands för svenska elever? Kanske man kunde börja med tre nivåer, ungefär för årskurs sju, årskurs 9 och gymnasiet.
Det finns fotbolls-, tennis- och seglarläger, så varför inte experimentera med en-, två- och treveckors kurser med historiskt tema och kombinera med besök på historiskt intressanta platser. Bara en sådan sak som att deltagarna skulle förbättra sin allmänbildning och sin läsförmåga är något som de har nytta av resten av livet. En viktig effekt vore att ungdomarna på en sådan kurs lärde känna varandra och eventuellt kunde hålla kontakten efter kursens slut. Ungdomar med intellektuella intressen kan känna sig ensamma i dagens svenska skola.
Vill vi att ungdomar ska engagera sig politiskt, måste de först förstå att dagens situation är resultatet av en lång historisk utveckling och att demokrati inte är något som bara uppstår av sig självt. Kurser skulle kunna fokusera på teman som man snabbt glider förbi i dagens skola som Nordens gemensamma historia eller varför det antika Grekland anses vara demokratins vagga. Att koncentrera sig ett par veckor på Kinas eller Mellanösterns historia ger material för en djupare förståelse av dagens politiska situation.
Jag hör invändningarna. Varför skulle dagens skolungdomar vara intresserade? ”De vill bara anstränga sig om det leder till högre betyg.” ”De vill antingen tjäna pengar eller vara lediga på sommarlovet.” ”Engelska behöver alla men inte historia.” Motargumentet är att om erfarenheterna är goda kommer ryktet om kurserna att spridas. Vem vet, man kanske kan skapa en ny trend.
Sådana kurser kanske kan bli en framgång och precis som språkkurserna exporteras till andra länder. Om skolor och universitet vore mindre byråkratiska skulle de själva kunna skapa sådana här verksamheter och därmed höja sina resultat och dra till sig fler och bättre förberedda elever. Sådana kurser kanske skulle till och med kunna ses som merit för unga som vill komma i fråga för politiska förtroendeposter?