Hur har 1990-talets skolvalsreformer påverkat elever med olika familjebakgrund? Den frågan har Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, ställt i en rapport som presenterades i tisdags.
Samma morgon svajade Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i Sveriges radio i sina svar om det fria skolvalet och skoletableringar: ”Om en skola bedöms bidra till segregation ska vi inte ha en sådan skola”. Utifrån det märkliga påståendet motiverade han sitt partis linje om att kommuner ska kunna lägga in veto mot att, och i sådant fall var, friskolor etablerar sig.
Hur en sådan bedömning skulle gå till i praktiken förblev osagt. Uppenbart är dock att regleringar av det slaget skulle öppna för politisk godtycklighet. Det skulle snabbt bli ohållbart. Ändå är det så frågan behandlas, som ett uppenbart resultat av S splittrade syn i fråga om det fria skolvalet.
I april i år gick S i Skåne, det största partidistriktet, ut och krävde att det fria skolvalet ska avskaffas. Även S-studenter vill dra in rätten att fritt välja skola. Löfvens partilinje ter sig i sin tur som en svårbegriplig kompromiss, där väljarna får höra att valfriheten ska få vara kvar, men där kommunpolitiker samtidigt ska få makten att neka den.
Då har Vänsterpartiet en mer ärlig – om än felaktig – hållning: ”Man kan inte fortsätta blunda för det fria skolvalet och de effekter det har. Alla elever är förlorare i den reformen”, sade Rossana Dinamarca (V) förra året när Skolverket antydde att skolvalet bidrog till de låga Pisa-resultaten.I rapporten från IFAU motbevisas dock tesen om att elever skulle ha förlorat på skolvalsreformerna.
För de grupper som karakteriseras som mer utsatta har de positiva effekterna av ökade valmöjligheter varit något större än för andra. Det är alltså för elever vars föräldrar exempelvis har låga inkomster som det fria valet har betytt mest. Det är deras möjlighet att välja en skola i ett annat område än det de i bor som hotas av V och S.
Vänstern hävdar dock att de som blir kvar får en sämre utbildning. Men det kan väl knappast vara en rimlig utgångspunkt att studiemotiverade elever ska hållas kvar i en skola, vilken politikerna har dömt ut som dålig, bara för att bristerna inte skulle synas utan det fria skolvalet?
Det är inte elevernas uppgift att kompensera för opedagogiska lärare eller att sitta mellan stökiga klasskamrater för att generera arbetsro. Där har politiken sin utmaning: att skapa förutsättningar för alla skolor att vara tillräckligt bra. För det har vänstern inte presenterat några förslag utan sprider i stället myter om det fria skolvalet, trots att forskningen visar att inga elever har förlorat på möjligheten att välja skola.