Moderaterna nationellt vill redan införa ett bidragstak och öka kraven på motprestation för den som tar emot socialbidrag, eller försörjningsstöd som det kommunala ekonomiska biståndet egentligen kallas, men M i Kalix vill gå steget längre genom att ersätta en del av bidraget med så kallade ”gröna checkar”, som bara kan användas till inköp av frukt och grönsaker.
Man hänvisar till den dåliga folkhälsan i östra Norrbotten. Är det rätt väg att gå?
Å ena sidan är det rimligt att det ställs krav på dem som passivt tar emot andras pengar. Över 400 000 människor i landet lever i dag på försörjningsstöd, de flesta grund av arbetslöshet, sjukskrivning eller språkhinder. Om resurserna ska räcka till för att hjälpa alla som av olyckliga omständigheter inte klarar att försörja sig själva ska skattepengarna gå till rätt saker.
Å andra sidan bör kostvanor vara någonting som faller inom den egna självbestämmanderätten och långt från den politiska dagordningen. Det finns ett ohälsosamt drag av förmynderi i att kommunpolitiker ska bestämma vad vuxna människor stoppar i sig.
Å tredje sidan går övervikt och fetma ut över såväl den berörda individen som samhället i stort. Det kostar individen i form av överviktsrelaterade sjukdomar och försämrad livskvalitet. Samhället och skattebetalarna drabbas i form av ökade sjukvårdskostnader, bortfall från arbetet och kostnader för arbetslöshet.
Det är svårt att utfärda några politiska rekommendationer när man inte ens är säker på vad man själv tycker. Men en sak är klar. Det finns ett inspirerande exempel för Kalix och andra norrbottniska kommuner som fastnat i ett träsk av växande socialbidragskostnader, som inte innefattar ”gröna checkar”. I kommunsverige har det börjat talas om ”Boråsmodellen”.
Nyligen rapporterade Dagens Nyheter (11/12) om hur Borås stad framgångsrikt lyckats minska utbetalningarna av försörjningsstöd – till de lägsta nivåerna i modern tid – genom att hävda arbetslinjen och styra medborgarna mot att bli tryggare i sig själva.
Dag Forsström, chef för arbetslivsförvaltningen, berättar för DN att alla som ansöker om bistånd i Borås ska ”förmås att ta ansvar för sin egen situation”, att ”inget får bara rulla på”:
”Arbetslinjen gäller här, en normalisering ska ske, vi får inte skapa en känsla av medborgarlön.”
För att genomskåda bidragstagare som samtidigt tjänar pengar på svartarbete har förvaltningen två tjänstemän som enbart letar tecken på fusk:
”De rena rama svartjobben är svåra att avslöja utan tips. Bästa sättet att komma åt det är förstås vårt stående krav på att skaffa jobb.”
Ann-Kristin Rolfsson, enhetschef på försörjningsenheten, pekar på betydelsen av strukturer, skriftliga rutiner och uppföljningar kring hur handläggarna bedömer bistånd.
”Kommer de från en annan kommun händer det att vi får höra ’oj, vad jobbigt det var att komma hit, oj vilka krav ni ställer’. Men när man går härifrån som självförsörjande förstår man orsaken. Det handlar om respekt mot människor, att inte göra dem till passiva bidragsmottagare”.
Kan Borås vända utvecklingen bör också Kalix kunna bryta det utanförskap som arbetslöshet innebär för många människor – utan politikerna behöver lägga sig i vad de nödställda lägger tallriken.