Nästan alla landsting har kostnadsfri hälso- och sjukvård för barn. Detta gäller för både akut- och primärvård. Därmed är tröskeln betydligt lägre för föräldrar att uppsöka vård för sitt barn än för sig själva, eftersom ett akutbesök för vuxna lämnar sina spår i plånboken. Visst ska barnens hälsa inte villkoras av föräldrarnas vilja att betala, men vad blir följderna av ett sådant system?
Barnläkaren vid Örebro Universitetssjukhus Jonas F Ludvigsson menar i en debattartikel i SvD (7/12) att många föräldrar missbrukar den fria sjukvården för sina barn. Enligt hans egna bedömningar från akutbesök under 2016 och 2017 var mindre än hälften av barnen i faktiskt behov av akutvård. Den stora andelen onödiga akutbesök bidrog således till att väntetiden för barnen med akut vårdbehov blev betydligt längre. För att föräldrar i stället ska söka sig till primärvården i första hand vill Ludvigsson därför att akutbesök ska avgiftsbeläggas även för barn, utom i undantagsfall.
Det är utan tvekan så att kostnadsfri vård för barn, kombinerat med oroliga föräldrar, leder till att de ofta tas till akuten för att undersökas ”för säkerhets skull”. Läkare såsom Ludvigsson möter därför inte sällan barn med enklare åkommor som feber och lättare infektioner.
Med sitt barns bästa för ögonen slår det kanske inte vuxna att onödiga akutbesök i stället blir dyra för någon annan än dem själva. Ett genomsnittligt akutbesök kostar ungefär 3 000 kronor för det offentliga. Onödiga sådana är ett slöseri med dessa resurser och innebär att de verkligt sjuka barnen tvingas vänta längre på vård.
En mindre avgift på akutbesök även för barn, samtidigt som primärvården förblir kostnadsfri och dessutom görs mer pålitlig, skulle ha effekten att vårdnadshavare funderar en extra gång på om barnet verkligen är i behov av akut vård. Föräldrar till verkligt sjuka barn skulle säkerligen föredra en mindre avgift vid akutbesök om det innebar kortare väntetider.
Det är inte sällan den självklara prioriteringen av barns hälsa går överstyr. Vården av vuxna kostar inte bara pengar, utan mäts också vitt och brett så att verksamheten kan anpassas efter behovet. Ett exempel är den statistik på väntetider vid akutbesök som Socialstyrelsen nyligen publicerade. Några siffror för väntetider på barnmottagningar finns dock inte, eftersom det helt enkelt inte mäts enhetligt i alla landsting.
Det kan hävdas att barns hälsa ska vara villkorslös och att väntetider och kostnader för det offentliga inte får spela någon roll. Ett sådant antagande är dock verklighetsfrånvänt, eftersom varken sjukvårdsmateriel eller barnläkares arbetstid är gratis. En avgift kan garantera de verkligt sjuka barnen en fungerande och mer effektiv akutvård, medan lindrigare åkommor kan och ska hanteras av primärvården. (SNB)