Ledare: Här gömdes ungrare i massgravar

50 ÅR efter den blodiga revolten i Ungern har Kurirens Bo Östman varit i Budapest. I går publicerades första och i morgon sista artikeln.

Politik2006-05-31 06:00
Bo Östman
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
DE SMÅ gravplatskvarteren 300 och 301 ligger mycket avsides på den enorma stadskyrkogården en timmes resa utanför Budapest. Nästan en kilometer från övriga gravar i det ensliga sydöstra hörnet. Mellanområdet är fortfarande väldigt snårigt och risigt med buskage som känns svårgenomträngliga. Det är inte heller särskilt lätt att hitta kvarteren 300 och 301 till vilka vägen är undermålig. Att gå vilse är betydligt lättare än att hitta rätt. <BR><BR><STRONG>Militär vaktade</STRONG> <BR>Ett par uppfällda rostiga vägbommar står kvar och påminner om den dystra kommunisttiden. Då vaktade militärer området mitt i snårskogen för att hindrade allmänheten från att besöka det för att lägga ut blommor. Från 1956 och till kommunismens fall 1989. Här finns nämligen massgravar med hjältar från den blodiga ungerska revolten för 50 år sedan. Personer som kommunistregimen måste gömma undan även som döda. Till och med för deras närmaste anhöriga sedan det ungerska frihetsförsöket brutalt krossats. Och här ligger även premiärminister Imre Nagy, folkhjälten under revolten. Han avrättades efter en skenrättegång två år senare efter att först ha lovats fri lejd och lurats ut från Jugoslaviens ambassad i Budapest där han fått asyl. <BR><BR><STRONG>Ödsligt och tomt <BR></STRONG>Jag går omkring på det lilla området ensam under nästan en timme. Det är ödsligt, tomt och känns skrämmande. Bara jag och alla som dödats därför att de ville bli kvitt förtrycket. Protestanter har efter kommunismens fall satt upp enkla trästolpar med frihetsband för att hedra sina döda. På andra ställen ligger små plattor med namn mellan stolparna. På stora vita tavlor finns namnen på offren från revolten som ligger. Eller tros ligga här. Området var ju förbjuden mark under 33 år. Några mindre monument har rest som påminnelse om vad studenter, arbetare och andra frihetshjältar råkade ut för när ryssarna med stor brutalitet slog ner försöket att bryta loss Ungern ur östblocket 1956. Folkupproret som började som studenternas protest med krav på fria val, ekonomiska reformer och bortdragande av sovjetiska trupperna, men det var arbetarna vid Budapests fabriker som kämpade längst. <BR><BR><STRONG>Nagy i namnlös grav <BR></STRONG>"Föreningen 1956 års revolt" har rest en transsylvansk port vid gravkvarter 300. Den är enkel och står helt fritt rakt upp och ner framför långa rader med prydligt placerade trästolpar. "Endast ungerska själar får passera genom den här porten" står det snidat på den. Hjältarnas monument intill gravplats 301 är också enkelt och symboliserar skärselden. Runt det har man numera rensat upp och skapat ett litet grönområde med en sten med årtalet 1956. Och på en tredje plats har romerna en egen minnestavla. Reformkommunisten Imre Nagy och andra ledare för revolten fick efter kommunismens fall ceremoniella begravningar drygt 30 år för sent. Vid Nagys deltog 250.000 personer men minnessten är ganska liten och anspråkslös. En marmorplatta med endast texten "Nagy Imre, premiärminister, 1956". Den intar ingen central plats. Han är en av många i en namnlös jättegrav. <BR><STRONG>Han glömmer inte</STRONG> <BR>Till sist dyker det upp en bil. Den hörs på långt håll i tystnaden, inte bara på grund av påtagliga ålderskrämpor. Elektrikern László Illovits tillhör dem som inte glömt. Han går fram till Imre Nagys sten, lägger en liten krans på den står tyst någon minut. Sedan guidar mig runt ett par extra varv och förklarar ingående med gester, tecken och en blandning av fraser från olika språk innan vi tillsammans åker tillbaka igenom snårskogen. Jag får aldrig riktigt klart för mig om han verkligen har egna starka minnen från 1956. Eller om han bara läst och lyssnat och brukar åka hit för att hedra dem som stod upp mot förtrycket. Det som han själv upplevde så starkt under många år före kommunismens fall. Hans egna minnen från 1956 spelar också mindre roll än att han fortsätter att hylla hjältarna. De som inte ska glömmas!