Vad är prioriterat på handelsområdet?
– Det är inte rangordnat. Vi jobbar med allt, att få igenom de avtal som är klara. Att hinna så långt som möjligt i förhandlingarna. Mandatperioden här går ut den sista oktober. Och för min del – till skillnad från en del andra kommissionärer som är beroende av växelspelet med parlamentet – kan jag jobba ända in till midnatt den sista oktober. Sedan är det klart att undvika att EU och USA drar in i ett handelskrig mot varandra är väl kanske ändå den absolut mest prioriterade uppgiften. Vi försöker navigera i en värld vi inte riktigt förstår.
Vad arbetar ni med nu?
– Det händer mycket på handelsområdet. Det aktuella avtalet med Japan är det största som vi har skrivit hittills. Det berör 600 miljoner människor, en tredjedel av världens handel och en fjärdedel av världens samlade BNP. Avtalet går väldigt långt i liberalisering och öppnar upp väldigt mycket på områden där traditionellt framför allt Japan har varit ganska slutet. Det har varit väldigt höga tullar på livsmedel, till exempel, som nu fasas ut och tas bort och som öppnar stora möjligheter för våra jordbruksexportörer. Men även för exempelvis bilindustrin öppnas nya möjligheter.
– Vi har också ett avtal med Singapore som är klart, som vi hoppas att parlamentet kan rösta om innan jul. Singapore är en viktig hubb i Asien. Vidare har vi ett avtal med Vietnam som är färdigt. Ett annat klart avtal finns med Mexiko, men det kan dröja till sommaren innan processen är helt färdig. Dessutom förhandlar vi avtal med Chile, Australien, Nya Zeeland, Indonesien, Tunisien samt med Argentina, Brazillien, Paraguay och Uruguay.
Har handelspolitiken förändrats de senaste åren?
– Vi hade en tuff start. Den första tiden var det stora demonstrationer här utanför. Det var väldigt mycket känslor kring det här med handel, den drogs liksom in efter den ekonomiska krisen i en allmän skepsis mot globalisering, orättvisor och så vidare. Och på något sätt blev det avtal vi då förhandlade med USA – TTIP – symbolen för allt som var fel. Men det gjorde också att vi fick möjlighet att fundera på hur vi bedriver handelspolitik. Uppenbarligen så fanns det en brist på tillit, en misstänksamhet och ett engagemang som folk kände att man inte tog tillvara på. Så vi har försökt att förändra väldigt mycket hur vi förhandlar, genom att öppna upp.
Hur har ni öppnat upp?
– Det ligger ju i svenskens gener på något sätt att det mesta kan man faktiskt publicera utan att det är farligt. Visst, man kan ju inte ta in TV-kameror mitt under de svåraste slutförhandlingarna, men bakgrundsmaterial, de kapitel vi har skickat iväg, mandaten och så vidare kan man göra offentligt. I den här staden läcker också allt, så det är bara en fråga om vem som publicerar först. Då är det bättre att det riktiga kommer ut, i stället för ett rykte.