Det sägs att den franske kungen Ludvig XIV försåg kanonerna i sin armé med en inskription. Ultima ratio regum, stod det. Vapenmakten var kungarnas yttersta argument, den sista möjligheten att lösa en konflikt.
Kung Ludvigs kanoner finns numera bara på museum. Men devisen har hittat ett nytt användningsområde. Den brukar användas som namn för en princip. Det handlar då om när staten bör använda sig av sitt hårdaste maktmedel: straffet. Svaret ger sig självt: bara när det är nödvändigt, när andra metoder inte löser problemet. Ultima ratio.
I kölvattnet av terrordådet i Stockholm har det rests krav på kriminalisering av medlemskap i terroristorganisationer. Då och då diskuteras det om inte medlemskap i olika typer av främlingsfientliga organisationer borde vara brottsligt. I en helt annan fråga höjs allt oftare röster för ett förbud mot tiggeri.
När nya förslag om förbud och kriminalisering dyker upp är det ofta en god tanke att tänka på de franska kungarna och deras kanoner. Man bör inte skjuta med kanon i onödan. Det är inte särskilt pricksäkert, och följdverkningarna är ofta svårbedömda.
Jag har inget färdigt svar på om de kriminaliseringar som just nu diskuteras är lämpliga eller nödvändiga. Tanken på ultima ratio inbjuder dock till viss tveksamhet. Förbud och hot om straff är enkla grepp för att visa handlingskraft. Men de är förrädiska.
De ger sken av att problemet är löst, men kan i praktiken många gånger bli ett sätt att slippa att analysera svårigheterna på djupet. De kostar lite på pappret, men lägger en belastning på Polisen, som tvingas att inordna sitt arbete i brottsutredningens mycket strama kläder. Det blev särskilt tydligt med kriminaliseringen av terrorresor för ett drygt år sedan. En av de mest kritiska remissinstanserna var Säpo, som nu har sämre möjligheter att bedriva ett effektivt underrättelsearbete.
Samhället bör naturligtvis göra allt som står i dess makt för att bekämpa terrorism och främlingsfientlighet. Men att skjuta bredsidor är inte alltid speciellt effektivt. Principen om ultima ratio väcker frågan vad vi tror att vi kommer uppnå med kriminaliseringen. Kommer ett förbud mot medlemskap i organisationer som kan kopplas till terror eller högerextremism att avskräcka någon från medlemskap? Mycket tveksamt. Kommer en kriminalisering att underlätta polisens och Säpos arbete? Också tveksamt. Risken är nog tvärtom stor att viktigt kartläggningsarbete kommer att försvåras av att kläs i brottsutredningens tvångströja.
Det kan förstås upplevas som stötande att det är tillåtet att vara medlem i en terrororganisation. Då ska man komma ihåg att det är belagt med stränga straff att förbereda ett terrordåd. Resten riskerar att bli ett förbud för sakens skull, som i praktiken gör att viktigare åtgärder försummas. Innan vi rullar fram det yttersta argumentet bör vi nog tänka efter en stund. Vad har vi mer i arsenalen?