Svenskt bistånd har på senare tid blivit föremål för vederhäftig politisk debatt, framför allt driven av Moderaterna. Partiet föreslog i höstas att enprocentsmålet skulle slopas och nyligen att länder ska nekas bistånd om de inte tar emot sina medborgare som nekats asyl.
Det är välkommet att M öppnar för frågor om hur biståndet ska prioriteras och vilka mål det ska uppnå.
All politik handlar om avvägningar mellan olika målsättningar, men de flesta svenska politiker verkar inte ha velat inse att det också gäller biståndspolitiken. Riksdagens mål om att motsvarande en procent av Sveriges bruttonationalinkomst, BNI, ska gå till bistånd har nämligen gjort att nya beslut inte behöver fattas.
Enprocentsmålet har sedan länge varit föremål för berättigad kritik. Att sätta av en procentsats är inte lämpligt för biståndsområdet. Oavsett om behovet av bistånd ökar eller minskar ska en procent av BNI spenderas. Det är dessutom något motsägelsefullt att den absoluta penningmängden ständigt ökar tack vare tillväxt, trots att en lyckad biståndspolitik rimligen borde minska mottagarländernas behov av biståndet.
Förutom detta är biståndsbudgeten så stor, i år 46 miljarder kronor, att det inte går att göra lämpliga bedömningar för alla projekt Sverige finansierar. Redan 2001 konstaterade en Sida-rapport att myndighetens tjänstemän känner sig pressade att bli av med pengarna. En stor del av biståndet skickas därför till FN där vi i princip helt saknar insyn över vad som händer med det.
Detta är symptomatiskt för vår brist på relevanta målsättningar.
Enligt regeringens policyramverk för bistånd, som skapades 2016, är målet ”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. Arbetet mot detta, minst sagt allmänt hållna, mål ska ta hänsyn till åtta perspektiv som är nästan lika omfattande: hälsa, utbildning och forskning, migration och utveckling, ekonomisk utveckling, miljö, klimat och naturresurser, fredliga inkluderande samhällen, jämställdhet samt mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat.
Alla dessa områden är viktiga och kan vara värda att ge bistånd. Men vi måste prioritera.
46 miljarder kronor är mycket pengar. Men inte jämfört med världens totala bistånd och med utvecklingsländernas behov. För att maximera Sveriges påverkan vore det därför rimligt att fokusera vårt bistånd på ett fåtal, väl avgränsade målsättningar. De kan vara att bygga upp mottagarlandets statsapparat, främja företagande, minska utsläpp, eller något helt annat.
Moderaternas senaste förslag om avslagna asylsökningar visar dessutom att bistånd kan vara ett diplomatiskt verktyg. Vi måste slå fast vilka Sveriges biståndspolitiska intressen är.