Rysslands president Vladimir Putin har under den senaste tioårsperioden lyckats återetablera Ryssland som en supermakt, en världsaktör som inte kan stängas ute från diskussioner om globala frågor. Putin blev sannolikt personligen djupt sårad när förre presidenten Barack Obama avfärdade Ryssland som en regional och inte global stormakt. Samtidigt är det värt att påminna om att Rysslands ekonomi är mycket ensidigt beroende av råvaror och att landets BNP endast är den 12:e största i världen, bakom exempelvis Italien, Sydkorea och Kanada. USA:s ekonomi är jordens största. Till skillnad från Ryssland har USA en växande befolkning, landet lockar de bästa forskarna i världen och är världsledande inom på vetenskapligt område.
Donald Trump är den fjärde amerikanska president som Putin träffar. De båda presidenternas personligheter torde fungera bättre ihop än som var fallet med Putin och Barack Obama. Medan Obama i Putins ögon framstod som en vek och obeslutsam intellektuell person ser han mer av sig själv i Donald Trump.
Personkemi bör inte underskattas i toppmötessammanhang.
På gårdagens presskonferens blev det även tydligt att de båda ledarna har hittat en gemensam fiende i amerikansk media, Hillary Clinton och det amerikanska demokratiska partiet. Frågan kring rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet, och en eventuell utlämning av 12 ryssar, stör både den ryske och amerikanske presidenten. Det faktum att Vladimir Putin gick in och tonade ned en vass fråga från det ryska propagandaorganet Russia Today angående Trumps tidigare uttalande om Tysklands beroende av rysk gas var en välvillig gest som pekar framåt mot fortsatt dialog.
Som väntat kom inget konkret ut av gårdagens toppmöte. Donald Trumps maktutövning begränsas av kongressen, exempelvis vad gäller frågan om fortsatta sanktioner mot Ryssland. Några sådana begränsningar av makten finns naturligtvis inte i det auktoritära Ryssland. Västliga ledare får aldrig sluta prata om den om kriget i östra Ukraina, brott mot de mänskliga rättigheterna i Syrien och på hemmaplan. Eller fallet med den ukrainske filmregissören Boris Sentsov som efter en politisk dom sitter av ett tjuoårigt fängelsestraff i norra Ryssland efter att ha protesterat mot annekteringen av Krim.
Samtidigt kan det inte vara fel att försöka hitta framkomliga vägar i samarbetet mellan de stormakter som besitter 90 procent av jordens vapenarsenal.