LEDARE: Gästkrönika: Faktum: du har rätt att säga ifrån

EN SAK HAR GNAGT lite hos mig på senare tid. Jag vet inte ens om jag vågar skriva det ... Men okej. Det gäller min mesighet. Och för att vara helt ärlig - inte bara min. Det verkar nämligen som att jag och många med mig ofta väljer den lätta vägen. Tycker man att något är galet, på jobbet, i samhället, i världen, så är det ju trots allt enklare att hålla käft. Är det detta som kal-las för tystnadsplikt? Jag tror faktiskt att man mår bättre om man vågar ta mod till sig och säga ifrån ibland. Visst, det kräver ju lite jävlaranamma. Det är kanske inte den lätta vägen och det kan få faktiska konsekvenser! Det kan till exempel sluta med att dina åsikter får gehör. Under andra världskriget myntades uttrycket "En svensk tiger". Detta kom som en uppmaning från staten till hela svenska folket. Men de sa aldrig när det slutade gälla, och det borde det väl gjort nu? DU HAR FAKTISKT rätt att säga ifrån. Ibland är det kanske till och med din skyldighet! Nu kanske du tänker: "Men jag är ingen bråkstake, jag undviker helst att tjafsa med folk." Men att säga ifrån behöver absolut inte vara samma sak som att leva rövare! Kanske hellre att samtala lugnt och sansat om något du funderat på ett tag, som till exempel att gardinerna i personalmatsalen är fullständigt gräsliga och
fråga om färgtortyr verkligen gynnar matsmältningen. Vissa gånger kan det också handla om mer väsentliga saker, som att prata med chefen om det där du blev lovad för länge sen (senilitet kan yttra sig tidigt hos människor i styrande position). Oavsett vad det gäller så är det lätt att fega ur. Man är rädd för att bli obekväm. Men att uttrycka sin åsikt, att stå upp för den man är och det man tänker är en mänsklig rättighet, i alla fall här i Sverige. VISST KAN DET vara svårt. Jag vet själv hur feg man kan känna sig. Ett av mina favoritargument är då följande: "Vill du verkligen bli betraktad som gnällig?" Men det argumentet håller inte. Säger du inte ifrån när du behöver det, då riskerar du faktiskt bli riktigt gnällig! På ett av mina gamla jobb var jag upprörd över ett beslut som drabbade mig och några till negativt. Vi hade veckans sedvanliga personalmöte med
chefen. Ämne efter ämne på mötet avklarades. Jag satt och hoppades att någon skulle ta till orda om det aktuella beslutet, men icke. Under tiden satt jag tyst och lite småsur i stället för att göra min stämma hörd. Sen var jag tjurig resten av dagen. Jag gick omkring och såg ut som någon som provkysser citroner (ett jobb man sällan hör om). Och gissa vem som gnällde? Jag var så kinkig så en av mina arbetskamrater med ett kolikbarn längtade hem för att få lite lugn och ro. SÅ SNÄLLA, öppna munnen och säg vad du tycker! Och nu pratar jag inte om skitsnack, för det krävs inget större mod till att muttra bakom ryggen på folk. Men att i stället gå direkt till den eller dem som det berör och lyfta upp ett ämne till ytan, för att göra det behövs kanske lite extra civilkurage. Och det tror jag vi alla har om vi försöker! Jag försökte. Nu har jag sagt ifrån.

Ledare: Gästkrönika: Faktum: du har rätt att säga ifrån