När politiker på detta sätt ger sig på att "fixa till" saker brukar det bara bli värre. I synnerhet om de samtidigt måste försöka dölja egna, tidigare misstag.
Vilket är exakt vad de nu gör. För sanningen är att krisen till stor del beror på att banker och institut bara följt redan existerande regler och lånat ut miljardbelopp till icke kreditvärdiga kunder med vetskapen att de sedan kan skicka sluträkningen till oss skattebetalare.
Resultaten börjar redan bli synliga. Vi svenskar är ju till exempel numera ägare av Carnegie; ett konkursbo vars främsta tillgång är personalens kaffekassa. Tyvärr är det få som protesterar. Men det är inte så förvånande. Vi medborgare har nämligen de senaste 50-100 åren blivit så vana vid att politiker styr och ställer att många upplever det som nu händer som naturligt eller till och med önskvärt. Det finns dock ingen naturlag som säger att politiker ska bestämma. Det är tvärtom resultatet av en medveten politik som går ut på att urholka marknads-ekonomin och förändra betydelsen av ordet demokrati, från att folket styr politiken till att politiken styr folket. Någon folkomröstning om denna diktatoriska förändring har aldrig skett. Den är i stället resultatet av tiotusentals små, var för sig till synes oskyldiga beslut som då de genomdrevs presenterades som enbart välmenande. Bara en reglering till, bara ännu litet högre skatt, så löser sig allt till det bästa. Bakom denna utveckling ligger ideologiska drömmar från 1800-talet om att vi en dag ska lyckas konstruera Det Perfekta Samhället, där allt går på räls och inget otrevligt sker. Denna filosofi fick sin visionär i "sociologins fader" Auguste Comte (1798-1857) som hävdade att samhället borde organiseras på vetenskaplig grund. Och denna dröm kom i olika varianter att övertas av intellektuella charlataner som Karl Marx och John Stuart Mill, vilkas proselyter sedan på 1900-talet försökte genomföra den. I Sovjetunionen och Nazityskland med hjälp av hugg och slag; i demokratiska länder med hjälp av bidrag och regleringar. Ett problemfritt samhälle skulle dock bara vara möjligt om vi människor var som myror: viljelösa våp existerande utan minsta tanke på egen vinning eller välmående. Och så är som bekant - Tack gode gud! - inte fallet. Vi måste därför lära oss acceptera att samhället aldrig kommer att bli problemfritt och sluta rösta fram politiker som bränner våra pengar och vår frihet i meningslösa försök att nå dithän. Annars kommer de bara att fortsätta, i all evighet. När krisen lagt sig får vi hoppas på en ny politisk diskussion, som utgår från faktumet att vad som behövs inte är fler regler som begränsar människors och marknaders rörelsefrihet, utan fler stadgor som begränsar politikens svängrum.