Att vara mjölkbonde framstår inte som ett framtidsyrke. Det handlar snarare om att befintliga bönder funderar på att lägga ned snarare än att unga människor funderar på att ge sig in i branschen. Sedan 2006 har mer än var tredje mjölkbonde lagt av. Det är inte en hållbar utveckling.
Till viss del är problemen inom mjölkproduktionen ofrånkomliga. Produktionstakten är mer eller mindre konstant, det går inte att låta bli att mjölka korna vissa dagar för att världsmarknadspriserna är för låga. För att kunna hantera toppar finns det dessutom alltid ett visst överskott i produktionen. Det gör att de svenska bönderna är känsliga för svängningar på marknaden.
Att införa subventioner är inte en framkomlig väg. Dels är det förbjudet, dels är det långsiktigt skadligt för en bransch att subventioneras. Det missgynnar effektivisering och utveckling. Trots detta och att Sverige inte kan göra någonting åt världsmarknadspriserna finns det ändå mycket som kan göras för att hjälpa våra mjölkbönder.
Alla befolkningar runtom på planeten föredrar sina egna bönder framför andra, så även svenskarna. Och det på goda grunder. Vårt djurskydd är närmast bortom jämförelse och korna bidrar också till att hålla landskapet öppet. Det är sådant vi värdesätter. Men vi måste också vara beredda att betala för det.
Det finns ingen nödvändig korrelation mellan mjölkpriset i butiken och vad bönderna får ut. Bönderna är kedjans svagaste länk och dessa gynnas alltid sist. Men mer pengar i systemet innebär en större chans att bönderna får bättre betalt, särskilt om medvetenheten kring problemet är välkänd. Som konsumenter måste vi helt enkelt vara beredda att betala mer.
Märkesmedvetenhet hjälper också våra svenska bönder. Köper man mjölk från exempelvis Skånemejerier eller Norrmejerier är det positivt för bönderna. Butikernas egna varor är däremot till för att sätta press på producenterna. Kedjorna kan lika gärna köpa in tysk mjölk om inte producenterna pressar priserna till svältgränsen utan att någon egentligen märker det. Inom en snar framtid kommer butikernas egna märken att bli vanligare i mejerikylen. För böndernas skull bör de undvikas.
Produkter som ostar är det dock svårt att veta varifrån den huvudsakliga råvaran kommer. De är normalt ursprungsmärkta, men talar bara om var osten är tillverkad, inte mjölken vilket torde vara nog så viktigt för bönder, miljö och konsumentmakten. Det är något för regeringen att arbeta för.
Återstår att göra åtgärder som stärker hela det svenska lantbruket. Regeringen har redan tagit bort den förödande straffskatten på konstgödsel, men det finns mycket annat som gör det svenska lantbruket väldigt dyrt jämfört med konkurrenterna. Dieselskatten är en sådan sak. Men det finns många andra. Regeringen bör sätta sig ner och göra en lista över alla de pålagor och regler som gör det dyrare för de svenska bönderna än deras konkurrenter för att sedan åtgärda så många som möjligt.
Nog finns det mycket vi kan göra för att hjälpa våra mjölkbönder om vi faktiskt värdesätter det de gör.