DET ÄR DAGS för skärpta straff för narkotikabrott. Det tycker i vart fall justitieminister Beatrice Ask som nu tillsätter en utredning för att se över straffskalan. Ambitionen må vara god, men det är sannolikt ändå en felsatsning.
Bakgrunden till Asks engagemang i frågan har flera beståndsdelar. Juridiskt beror det på att Högsta domstolen har ändrat praxis under senare år. Numera vägs även aspekter som om brottet har varit av privat natur eller inte in. De som har åkt dit för narkotikainnehav för privat bruk har de senaste åren fått kortare straff än vad som tidigare har varit fallet.
Den politiska motivationen bakom Asks agerande är rimligtvis att Moderaterna vill visa att man inte har intagit en mjukare hållning mot brottslingar och därigenom stoppa en potentiell väljarflykt till Sverigedemokraterna.
Och trots senare års alltmer profilerade legaliseringsdebatt så nog vill den absolut största delen av svenskarna ha ett samhälle där knarket inte flödar fritt. Så långt är allt väl med Asks resonemang. Men det finns väldigt lite som tyder på att svenskarna i gemen vill straffa enskilda narkomaner särskilt hårt.
Den som missbrukar narkotika skadar i första hand bara sig själv. Det går dock inte att komma ifrån att narkotikamissbruk leder många in på brottets bana i ett försök att finansiera ett missbruk som inte går att förena med ett vanligt arbete. Dessa brott ska naturligtvis bestraffas, de går inte att ursäkta med ett sug efter droger. Men i övrigt är såväl narkotikamissbrukarna som samhället mer betjänta av att de hjälps ur sitt missbruk.
De som säljer narkotika är dock av en annan art. De skadar inte främst sig själva utan har som affärsmodell att profitera på att förstöra livet för så många människor som möjligt. Just möjligheten att förstöra livet för så många människor har varit en viktig del i att motivera de höga straffen för narkotikabrott, och så bör det fortsätta vara. Mycket av narkotikahandeln bedrivs dessutom av den organiserade brottsligheten vilket även det motiverar höga straff. Det finns dock inte mycket som talar för att straffen för den som säljer droger har minskat i någon uppseendeväckande utsträckning.
För den breda allmänheten är det mer stötande att våldsbrott ger så förhållandevis låga straff. Att en narkoman får hårdare straff än våldtäktsmän och misshandlare har potential att på allvar skada förtroendet för rättsväsendet. Insatser på det området skulle vara mer effektivt för att visa väljarna att man inte tolererar kriminalitet.
Fortsatt höga straff för dem som sprider narkotika bland befolkningen, intensifierade insatser för att få narkomaner att bryta sina missbruk samt betydligt hårdare straff för samhällets våldsverkare. Det vore ett klart bättre recept än att försöka höja straffen för enskilda missbrukare.