Ett av den i veckan avklarade partiledardebattens huvudteman var barnfattigdomen. Det fattigdomsmått som Rädda Barnen använder och den svenska vänstern gärna återger, är relativt. Även om alla får det bättre - men vissa mer än andra - ökar således fattigdomen. Det är på många sätt en olycklig definition.
I riksdagen tvistar de lärde om vilka åtgärder som ska hjälpa dem som har det svårast. Alliansen förespråkar arbetslinjen för att bryta utanförskap och osynliggörande, vänstern vill ha högre bidrag.
Men bortom arbetsmarknaden och fördelningspolitiska åtgärder kvarstår faktum att inget samhälle kan förhindra att vissa individer far illa. Vi ser dem - trots att vi inte vill - uteliggare, tiggare och hjälplösa. Ingen välfärdsstat är så stor att den kan nå fram till alla.
Bortom statlig sjukvård och utbildning finns nämligen många tomrum att fylla. Föreningar, klubbar och församlingar har genom historien erbjudit gemenskap och ägnat sig åt välgörenhet riktad till de som har det sämst ställt. Det är en klassisk borgerlig åsikt att värna ett starkt civilsamhälle vid sidan av staten. Socialistiska politiker har varit mer skeptiska - föreningsliv och frivilliga gemenskaper utvecklar människor i olika riktningar och det kan ses som ojämlikt. Dessutom är ju inte hjälp från till exempel Svenska kyrkans diakoniarbete någon rättighet, utan en gåva.
Sverige utmärker sig i världen värderingsmässigt, få länder är lika sekulariserade och progressiva. Det är därför inte förvånande att 90 procent av de drygt 6.700.000 medlemmarna i Svenska kyrkan säger sig ha en ganska svag relation till kyrkan, enligt den omfattande undersökningen Medlem 2010. Däremot tyckte många av de tillfrågade att det var viktigt att stöda kyrkan för att den står på de utsattas sida, utan att vara intresserade av kyrkan för egen del.
Svenska kyrkan står inför stora utmaningar. Vissa företrädare vill liberalisera teologin ytterligare, med risk för att förlora den minoritet medlemmar som besöker gudstjänsterna. Andra vill behålla trossatserna oförändrade, men påpekar behovet av organisatorisk förändring. Klart står att Svenska kyrkan, trots minskande popularitet, fortfarande fyller en viktig funktion - både som själasörjare för de troende och genom dess diakoniska arbete.
Ett annat utmärkande drag för Sverige är nämligen den höga, ibland väl höga, tilltron till politikens möjligheter. Men oavsett om det är Reinfeldt som predikar arbetslinjen eller Håkan som mässar om barnfattigdomen, är det nog som Jesus sade: de fattiga kommer alltid att finnas hos er.
Att finansiera utbildning och sjukvård genom höga skatter har varit ett lyckat sätt att hjälpa många. Men att ta det som en intäkt för att alla behövande får hjälp från staten är däremot mycket farligt.