POLITIKER GÖR i egenskap av sin roll anspråk på att leda landet, eller för den delen regionen eller kommunen, och därigenom oss alla. Det är en ledarroll av stora proportioner. Ändå vägrar svenska politiker närmast obstinat att visa någon form av ledarskap - om det inte är av nöden tvunget.
I en långsam rockad har de högst kompetenta tjänstemän som brukade omge politikerna i hög utsträckning bytts ut mot PR-människor. Det har medfört att i den mån politiker säger eller ens gör någonting alls är det så harmlöst att det inte kan störa någon. Det anspelar på den minste gemensamma nämnaren för hela befolkningen. Statsminister Fredrik Reinfeldt är förmodligen regerande svensk mästare i den grenen. Förra sommaren kom han tillbaka efter semestern och talade glatt om att han hade läst fyra böcker av Camilla Läckberg.
DET ÄR INGET FEL på deckare, de kan erbjuda god underhållning och avkoppling. Det lär heller inte finnas många som inte kan unna statsministern att koppla av i görligaste mån en kort stund under sommaren. Problemet är att han aldrig säger något som är mer avslöjande än att han läser deckare eller att han lyssnar på svensk topplistepop. Aldrig något som avslöjar att han på något vis tar till sig något som ligger över nivån för en avhoppad gymnasieelev. Än mindre vågar man hoppas på ett par ord om det positiva och önskvärda i att man tillgodogör sig verk som tillför mer själ och är av högre akademiskt värde.
ALTERNATIVET TILL de politiker som inte säger något i onödan är de som gör saker i onödan, ofta är det så på tvärs med de värderingar de står för politiskt att det är svårt att tro att det är sant. Den grenen är socialdemokraterna mästare i. I alltifrån hyresrättsomvandlingar till företagsdrivna friskolor har partiets retorik stundtals varit hätsk. Samtidigt passade flera socialdemokrater gladeligen på att tjäna en rejäl hacka på att köpa loss sina bostäder, precis som var och varannan framstående socialdemokrat numer sitter i styrelsen för någon skolkoncern.
NU PÅMINNER politikerna mer om grå silhuetter som inte har några som helst åsikter, utom möjligtvis i smyg och då får man inte låtsas om det. Situationen kan delvis förklaras med att politikernas uppdragsgivare i första hand är partierna, inte väljarna. Skulle politikerna börja ta plats finns en risk att bilden av partiet störs. Ett annat problem är att vi i Sverige har skapat en situation där politikerna har lovat att staten kan ordna allt. Att ha värderingar utanför det lagstiftande området innebär då också att man erkänner att så inte är fallet. Hemska tanke.
POLITIK ÄR MER är mer än lagförslag, det är ledarskap. Den som vill ägna sig åt politik måste vara beredd att också agera moralisk ledare. Stå för att det är skillnad mellan att läsa Camilla Läckberg och August Strindberg, eller motsatsen om det är så. Men då vet vi åtminstone om det. Om politiker gav uttryck för sina värderingar skulle väljarna få en mer sanningsenlig bild av dem som ber om förtroendet att leda. De skulle också kunna vinna en respekt de hittills saknar.