SVERIGES TELEVISION gör reklam för en dokumentär i två delar om "Bildtexcellensen" med start onsdag 27 mars.
I Sverige används inte längre denna titel, med innebörden "framstående", om andra än riksmarskalken, kungens högste tjänsteman.
SVT:s rubriksättare torde ha en avsikt. För visst excellerar Bildt, alltsedan han blev mera känd för den svenska allmänheten genom dusterna med Olof Palme. Med omdömet att han kände "den där Bildt" gav Palme den 20 år yngre vedersakaren ett slags erkännande.
Kritikerna till vänster, och i någon mån även i de egna leden, frågar ibland vilka det är Bildt egentligen vänder sig till. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har sagt att Bildts verksamhet, hans resande och nätverkande, skulle syfta till att samla punkter på CV för en kommande internationell toppost.
De mindre fördomsfulla kan notera att Bildt med sitt bloggande skapar kunskapsunderlag för en saklig debatt om svensk utrikespolitik med större öppenhet än någonsin.
Bildt har apropå förnyelsen av hans eget parti sagt att känner sig mera som "moderat classic", alltså markerat viss distans till partistrategernas förnyelsevurm. Men han är ju sedan 2006 ansvarig för just det område som gör förnyelseförmågan extra viktig - det som händer utanför våra gränser.
I dagarna har tio år gått sedan kriget i Irak. Dessförinnan skrev Bildt i New York Times att enda sättet att uppnå fred var att avlägsna Saddam Hussein. Bildt ville att det skulle sökas alternativ, men hans inlaga kunde uppfattas som ett stöd för president Bushs order om attack.
Saddams syndaregister var långt. Den springande punkten 2003 var hotet, främst mot Israel, från hans massförstörelsevapen.
Det är ett år sedan Bildt tillsammans med finländske kollegan Erkki Tuomioja i New York Times uttryckte stor oro inför allt "löst prat om en möjlig militär attack på Iran". Bildt och Tuomioja utesluter i sin artikel att ett militärt angrepp skulle leda till önskat resultat. Verkan skulle snarare bli den motsatta. Diplomatin är enda vägen, hävdar Finland och Sverige. Och underkänner därmed inställningen, i USA, och Israel, att ett trovärdigt hot om militära insatser behövs för att lägga press på Iran.
Sedan i fjol har det varit förhandlingar mellan Iran och världssamfundet, utan resultat. President Obamas besök i Israel hade bland annat till syfte att visa upp ett så starkt stöd för den judiska staten att den inte själv gör något för att avvärja det dödliga hot Iran upplevs som.
Sverige, och Finland, har i denna kris ytterst begränsat inflytande. Men det kan ha sin betydelse att i god tid klargöra sin ståndpunkt.
Att Saddam Hussein må ha varit ett hopplöst fall, men att mullorna i Teheran inte är det.