Pressen ökar på Centerpartiet. På oppositionella ledarsidor och sociala fora på internet är kritiken kraftig efter att det framkommit att politiker dricker vin och dinerar på restaurang. Ännu har ingen kopplat ihop det med att det var Centern som drev igenom sänkningen av krogmomsen, men det är på den nivån som samtalet förs.
Ju längre tid som går med Annie Lööf vid Centerns roder, desto mer skepparfri verkar partiet. Turerna är inte alltid välgrundade.
Hanteringen av Tillväxtverkets skenande festiviteter har i sak fungerat väldigt bra. Annie Lööfs
utspel på Stockholm Pride om ändrade regler för homosexuella mäns bloddonationer var dock något annat. Det var grundlöst effektsökeri och stöds inte av de övriga Allianspartierna, än mindre av RFSL.
Den av centerministrarna som står för den tveklöst bästa insatsen är Eskil Erlandsson. Han gör en gedigen insats och utstrålar centerpartism. Anna-Karin Hatt gör ett acceptabelt arbete som IT- och energiminister men är nära nog helt frånvarande i det offentliga rummet.
Det är ingen hemlighet att C är ett parti på vandring. Maud Olofsson hade åtminstone en färdriktning som man kunde lita på, även om många hade önskemål om justeringar. Om Annie Lööf har en aning om vad hon vill med partiet har det efter snart ett år som partiledare inte visat sig. Måhända var valet av henne just den överskattning av ungdomens förmågor som många kritiker har påstått.
Klart är att den roll partiet trevande försöker nå inte behövs i svensk politik - det oäkta barnet till Folkpartiet och Miljöpartiet. Kombinationen av superliberalismen och den närmast tävlingsinriktat reglerande miljörörelsen är överflödig. Den tar det sämsta från två världar. Partiet borde återvända till de väljare som faktiskt vill ha det. Det är på landsbygden partiet behövs, det har fortfarande ett relativt stort stöd där, men det är bara en tidsfråga innan det är borta.
Centern har valt bort en väljargrupp som inget annat parti bryr sig om för att söka den som alla vänder sig till. Det är dömt att misslyckas. Att partiledaren för Centern är näringsminister i stället för landsbygdsminister är ett tecken på hur partiet ser på sin roll.
Samtidigt håller försvaret på att avvecklas under moderat styre. Genom att ha ge en av statens viktigaste uppgifter till en moderat minister har regeringen utan allmän debatt förhandlat bort försvaret. Försvaret av Sveriges gränser kräver en icke-moderat minister som vågar ta strid mot Anders Borg och Moderaterna när så krävs.
Centern har förvisso inte gjort sig kända som några försvarsvänner, Maud Olofsson var tvärtom i viss mån drivande i att skära ner försvarsbudgeten. Men det finns många inom gammelcentern och inte minst bland deras faktiska väljare på landsbygden som vill ha ett livskraftigt försvar. Lägg om politiken efter dem i stället för storstadsväljarna som ändå inte vill rösta på Centern.
Låt Moderaterna ta över näringsministerposten och styr om Centern till ett landsbygds- och försvarsparti.