Dagarna efter det fruktansvärda attentatet i Norge försöker vi förstå hur det kunde hända. Hur kan en man vara så fylld av hat att han som enda lösning ser att han måste döda så många oskyldiga som möjligt? Kunde polisen ha stoppat honom? Vad ska vi göra nu för att förhindra liknande attentat i framtiden?
Timmarna före attacken mejlade attentatsmannen Anders Behring Breivik ut sitt 1.500-sidiga manifest till ett stort antal presumtiva meningsfränder i Europa. Därmed har vi fått en möjlighet att förstå vem galningen är.
Att norska polisen inte hade en aning om denne terrorists existens är inte att förvånas över. Breivik var ostraffad sedan tidigare och fanns inte i några spaningsregister. Han hade varit medlem i Fremskrittspartiet, men inte varit indragen i några kända extremiströrelser. Radikaliseringen, det vill säga vägen från att hysa islamfientliga åsikter till att bli terrorist, skedde genom kontakter på internet.
Redan 2002 kom han i kontakt med serbiska nationalister som sade sig kämpa mot islams utbredning i Europa. Därefter arbetade han ensam med sitt projekt i nio år. Han startade ett företag för att kunna dra in pengar och tjänade sin första miljon redan vid 24 års ålder. Inför familj och vänner framstod han som helt vanlig kille, en ungkarl i Oslo med eget företag och god ekonomi.
Norska polisen, precis som svenska Säpo, spanar kontinuerligt på politiska rörelser som kan tänkas ta till våld för att förändra samhället. Det är numera en etablerad praxis i alla demokratiska stater. Insatserna har också effekt. Exempelvis förhindrade svenska Säpo och danska säkerhetspolisen i december förra året ett planerat attentat mot tidningen Jyllands-Posten. Attentatsmännen var dock i detta fall redan kända av polisen eftersom de sedan tidigare vistats i extrema islamistiska kretsar.
Fallet Breivik liknar i stället fallet Taimour Abdulwahab, den självmordsbombare som sprängde sig till döds i Stockholm. Denne misslyckades eftersom han bara tog kål på sig själv, men hans avsikt var sannolikt densamma som Breiviks, att döda så många oskyldiga som möjligt. Abdulwahab var dock precis som Breivik okänd av polisen. Han hade också genomgått en så kallad självradikalisering med hjälp av internet.
Subkulturer, där extrema åsikter underblåser vanföreställningar hos personer som uppenbarligen redan är psykiskt störda, är ett problem. Polisen spanar mot dessa, men spaning är ett grovmaskigt nät och det räcker med att en enda galning slinker igenom för att katastrofen ska vara ett faktum. Alternativet vore dock åsiktsregistrering, vilket är otänkbart i en demokratisk stat. Den bittra lärdomen är tyvärr att friheten har ett pris, men som norske statsministern förklarade: "Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet."