Efter 17 dagar av utdragna förhandlingar blev det till slut en finländsk regering. Inte mindre än sex partier tar plats, från svenska Moderaternas systerparti - regeringsbildaren Samlingspartiet på högerkanten - till Vänsterpartiet på den andra flanken. Däremellan återfinns Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, De gröna och Svenska folkpartiet. Högt i tak och brett mellan väggarna, således.
Det är förvisso ingen nyhet i finländsk politik - bred uppslutning har präglat inrikespolitiken och gynnat landet sedan andra världskriget. Frågan är dock om det stämmer i dag. Den nya regeringen riskerar att bli handlingsförlamad. Med delat ansvar är få partier beredda att ta till de drastiska åtgärder som krävs för reformutrymme i den finländska ekonomin.
Medan Sverige under finansminister Anders Borgs sparsamhet betalat av statsskulden, förväntas den finländska dito växa till 80 miljarder euro i slutet av året. I skenet av Greklands låga utgör det inget akut problem, men den nya sexpartiregeringen har även aviserat satsningar på en utbyggd välfärd. Risken är att landet, med socialdemokratiska partiledaren Jutta Urpilainen som finansminister och Vänsterpartiet på ministertaburetterna, fortsätter spendera pengar man inte har.
Statsminister Jyrki Katainen hade säkert gärna tagit efter det svenska systerpartiets filosofi och i den rådande högkonjunkturen sparat pengar
i väntan på sämre väder, men får finna sig i att kompromissa och glädjas åt sommarsolen i stället.
Svenska folkpartiet, som suttit i regeringsställning i 30 år, får två tunga ministerposter. Stefan Wallin blir försvarsminister och Anna-Maja Henriksson justitieminister. Sfp fick också igenom sitt handlingsprogram för två levande nationalspråk, vilket, med tanke på valvinnaren Sannfinländarnas framfart, måste kännas betryggande.
Katainen och Reinfeldt, två försiktiga högerledare klädda i uppfräschad liberalkonservativ skrud, har säkert mycket att diskutera. Båda har bidragit till omritningen av den politiska kartan i respektive hemland, men också tvingats möta nya populistiska partier. Men de befinner sig helt olika regeringsställningar. Reinfeldt tvingades på marginalen till en minoritetsregering, medan Katainen efter många långa möten fick gå till den yttersta vänsterkanten för att hålla Sannfinländarna ute. Finland hade haft mycket att vinna på att följa Sverige och få ordning i statsfinanserna. Nu riskerar regeringen i stället bli stillastående.
Kritiken från finländska Centerpartiet, trots valnederlaget mångdubbelt större än sitt svenska systerparti, har redan inletts. Och Sannfinländarna, som också vinner på en svag regering, ser tiden an.