Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Spionhistorien USA-Ryssland, med inslag av både tragik och komik, kallt krig och vänskapsbetygelser är ett närmast övertydligt exempel på hur förmenta historiska epoker går in i varandra. Och även om den terroristaffär som uppdagats i Norge har sina särdrag liknar den i sin gränsöverskridande inspiration och aktörernas uppträdande vad världen upplevt i omgångar sedan 1800-talet. Alltså: egentligen väldigt lite nytt under solen. I dag, mer än 60 år efter andra världskrigets slut, talas det ännu om "efterkrigstiden". Begripligt, eftersom vi i årtionden levde med andra världskrigets följder. Det finns en eftersläpning i vårt synsätt, trots att så mycket epokgörande hänt sedan dess, och trots att det åtskilliga gånger hunnit utropas att nu börjar något helt nytt. Utväxlingen av spioneridömda och spionerimisstänkta mellan Ryssland och Moskva är ett bevis, om någon skulle behöva det, på att epokernas gränser är suddiga. Denna gång på ett positivt sätt, såvida ryska makthavare drar lärdom, och slutar förfölja människor som sett från vår horisont mest verkar ha använt sina mänskliga rättigheter, sin yttrandefrihet, när de kommunicerat uppgifter om landet. Och rysk underrättelsetjänst borde inse att vill man skaffa sig upplysningar om USA finns det bättre metoder än att följa mönstret från James Bonds sovjetiska vedersakare. Hys dock inga illusioner om Ryssland. När president Putin trädde till passade det honom, veteran från underrättelsetjänsten, att inskränka 1990-talets yttrandefrihet. Han använde rättsväsendet och gammal rysk-sovjetisk främlingsskräck till att stärka centralmakten, politiskt och ekonomiskt. Putin och president Bush utvecklade en personlig relation som ingen annan riktigt förstod sig, med tanke på alla konkreta motsättningar. Konkurrensen fortsätter. Men båda parter tycks ha intresse av att den inte handlar om spioner. Det inger hur som helst en sorts trygghet att motståndarna från kalla kriget erkänner vissa spelregler och är redo lösa problem. Ett sådant förhållande råder som bekant inte när det gäller terrorism med rötterna i en pervers tolkning av islam och känslan av att vara offer för onda makter. När människor som söker och beviljas asyl, vilket är fallet i Norge, sedan förbereder terror skadar det allmänhetens stöd för flyktingmottagning. Norge har på sistone även upplevt hur asylsökande som fått avslag använt våld för att hävda sig. Men det är ändå tvivelaktivt att som Norges statsminister Jens Stoltenberg (S) nu förklara att Norge blivit tryggare därför att åtgärderna för att minska antalet asylsökande haft effekt. Logiskt skulle han ju då stänga dörren helt.
