Dagen efter valsegern bad Norges tillträdande statsminister Erna Solberg om tålamod. Först ska det firas lite mer. Det gäller väl allra mest hennes parti, Höyre, som med 26 procent gjorde sitt bästa resultat på 28 år.
Men sedan det lär också behövas tid att säkra segern. Det blir knappast mindre mödosamt än att vinna den.
Ska fyra partier samsas i regeringen? Eller blir det bara två? Vem som ska göra vad med vem är frågan om ska stötas och blötas veckorna framöver.
Kanske känner sig Solberg stärkt av gratulationerna. Statsminister Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, verkade faktiskt mena vad han sa när han hoppades att Solberg skulle lyckas.
Helt befängt är det inte. För i valrörelsen var det inte Höyre utan Fremskrittspartiet Stoltenberg föredrog som motpart. Dess ledare, Siv Jensen, odlade en betydligt mer konfrontativ profil än borgerliga medsystern Solberg.
En annan gratulant av Solberg var Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, från samma partifamilj.
Det brukar sägas att Solberg praktiserade dennes framgångsrecept. Men hon är ett strå vassare. Hon har inte bara gjort en Reinfeldt, och klarat av det. Hon har även gjort en Bo Lundgren, och klarat av det. Som nybliven partiledare upplevde hon 2005 en svidande motgång – och har sedan lett partiet i två framgångsval.
Det finns alltså ingen anledning att betvivla hennes uthållighet när det gäller att bemästra problem.
Solbergs utgångslinje i sonderingarna med de andra partierna är att ”alla ska med”. De tre andra är positiva. Men Fremskrittspartiet befinner sig i ett känsligt läge efter en kraftig tillbakagång. De som brukar kalla sig mitten, grönliberala Venstre och de kristliga, har stärkts, och har ju länge sagt att de inte vill sitta i en regering med Fremskrittspartiets Siv Jensen.
Det är naturligtvis mycket bättre för Erna Solberg om hon kan förhandla fram ett regeringsprogram med alla de fyra partierna. Dagarna framöver lär partierna försöka odla en god stämning och visa att de vill förvalta väljarnas förtroende.
Det kommer att bli krångel. Frågan är inte om utan när. Ett exempel är invandringspolitiken, en fråga Fremskrittspartiet alltid brukar driva när det går dåligt i opinionen.
Nu vill partiet ha skärpningar. Höyre svarar med att öppna för mer arbetskraftsinvandring. Vid en bedömning av vilket parti som kan beskyllas för främlingsfientlighet bör man i bakhuvudet ha att regeringen Stoltenberg berömde sig för att ha minskat antalet ansökningar om asyl.