FÖR INTE länge sedan publicerades en pinsam video med sverigedemokratiska toppolitiker. Den visade hur Erik Almqvist och Kent Ekeroth går omkring med järnrör i händerna och beter sig allmänt illa. Trots detta pekar opinionsmätningarna på att partiet alltjämt stiger i popularitet.
Vore det val idag skulle SD få över åtta procent av rösterna, vilket visar att fler än unga arga män sympatiserar med partiet. Bland manliga TCO-medlemmar ligger stödet nu över riksdagsspärren på fyra procent och av manliga LO-medlemmar skulle mer än var tionde rösta på Sverigedemokraterna.
Att videon inte påverkat opinionssiffrorna negativt förklaras med att stödet för partiet växt ur ett allmänt missnöje snarare än ur en ideologisk övertygelse. Eftersom väljarna inte anser sig ha något alternativ till Sverigedemokraterna blir partiet i sig så viktigt att de enskilda politikernas uppförande spelar mindre roll.
Frågan är hur de övriga riksdagspartierna ska parera Sverigedemokraternas framfart.
Nyligen gick Moderata ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe ut och krävde partiets frigörelse från borgerligheten. I artikeln skriver han att beslut ska tas av medborgarna och inte av politiker "i ett mötesrum långt bort från människors verklighet". Han talar om självbestämmande och frihet. Om bra utbildning, jobb och inkomst. Om ungdomsarbetslöshet, bostadsmarknad, ökade utsläpp, övergödning och utfiskning.
Bengtzboe ställer borgerligheten som en antites till allt detta och avfärdar begreppet som en förlegad identitetsmarkör för överklassen. I sin bevisföring låter han borgerligheten symboliseras av kristallkronan, medan folket, inklusive han själv, symboliseras av köksbordet. Därigenom anspelar han på den klassiska kampen mot överklassen.
Emellertid vill han att Moderaterna även i fortsättningen ska hämta lösningar på samhällsproblem ur de liberala och konservativa idétraditionerna. Det blir här nödvändigt att göra en distinktion mellan borgerlig politik och en borgerlig livsstil. För många utgörs borgerligheten nämligen av just en blandning av dessa två ideologier. När Magasinet Neo bytte beteckning från liberal till borgerlig i somras var argumentet exempelvis att man ville ge utrymme för såväl konservativa som liberala åsikter.
Uppenbarligen är det den borgerliga livsstilen som Bengtzboe anför som överklassfasoner och därmed vill frigöra Moderaterna ifrån. Han verkar emellertid ha glömt att borgerlighetens ideal sträcker sig över partigränser och finns rotat hos såväl höger- som vänstersympatisörer. Bildning, musicerande, läsning och studier har länge eftersträvats av arbetarrörelsen. Detsamma gäller dygder som arbetsamhet, sparsamhet, barmhärtighet och måttlighet.
Förtjänsten med borgerlig ideologi och tradition är att den vilar på traditioners gedigna fundament. Den har slipats och förbättrats över generationer. Den står pall mot populistiskt missnöje och utgör ett skydd mot maktgiriga politiker - både i andra och egna led.