Vilka är effekterna av att den svenska skolan sedan år 1991 har drivits i kommunal regi? Frågan väntas få sitt svar i januari 2014, då den offentliga utredning som regeringen i torsdags tillsatte lämnar sin slutrapport.
Utredningen ska, under ledning av statsvetarnestorn Leif Lewin, utvärdera framförallt effekterna med avseende på uppnådda kunskapsmål och betyg. Också kommunaliseringens påverkan på läraryrkets status och arbetsförhållandena inom detsamma analyseras. Däremot får man inte något mandat att föreslå mer ingripande reformer.
Utredningen är ett välkommet första steg för att komma till sans med ansvarsfördelningen inom den svenska skolan, vilken bland annat Skolverkets rapport "Kommunalt huvudmannaskap i praktiken" påvisar flera brister i. Enklast kan problemen sammanfattas med att många kommuner misslyckats med att följa statens normativa styrning, som sker genom fastställande av kunskapsmål och kvalitetsriktlinjer. Kommunerna har genom sitt eget fastslående av normer för vad som är tillräcklig skolkvalitet enkelt kunnat spara pengar och skapat en minst sagt varierande kvalitetsnivå.
Av den anledningen behövs tydligare direktiv snarast. Men vem som bör bära huvudmannaskapet för den svenska skolan är för den skull ingen enkel fråga. Utbildningsminister Jan Björklund har länge varit tydlig med sin avsikt att återförstatliga skolan. Men det kommunala huvudmannaskapet har också fördelar. Regionalt självbestämmande innebär oftast en bättre förståelse för vilka resurser som krävs för att uppnå de nationellt uppsatta kunskapsmålen.
Däremot krävs ett flertal ändringar om huvudmannaskapet fortsättningsvis ska vara kommunalt. Kommunikationen av de nationella lärandemålen måste förbättras, så att det inte råder något tvivel om vad som eftersträvas samt vad som krävs för att uppnå detta. Även om ökade tillslag inte alltid är synonymt med kvalitetshöjningar, bör kommunerna inte ges någon möjlighet att nedprioritera anslagen till skolan så att kvalitetsmålen inte uppfylls. Utgångspunkten måste vara att skolkvaliteten är lika hög i hela landet. För detta krävs tillräckliga uppföljningsinsatser baserade på objektivt mätbara kriterier, varibland de nationella proven är de mest beprövade.
En annan lika viktig men betydligt mer svårlöst fråga gäller hur de kommunala beslutsfattarna ska ställas till svars för fortsatta brister inom skolan. I dagsläget faller det kommunala valet i skuggan av riksdagsvalet, med följden att få väljare sätter sig in i hur väl kommunpolitikerna har lyckats med skolkvaliteten. Paradoxalt nog försvinner då fördelen med skolpolitikens genomförande på kommunal nivå.