Det finns ungefär 6.000 banker i EU, och de utgör ett av unionens största problem just nu. Att EU-kommissionen börjat snegla åt bankernas håll i och med den föreslagna bankakuten är därför sunt, men den är inte lösningen på det verkliga problemet.
Det finns bra aspekter av det bankakutförslag som kommissionen presenterade i onsdags. En är just att det ska försöka minska utsattheten för de europeiska skattebetalarna som hittills har varit de som har blivit kvar sist vid bordet med notan när banker har krisat.
Det är helt rätt att lägga över merparten av risken på bankernas aktieägare och långivare. Det borde vara självklart men först fem år efter att krisen bröt ut kommer ens ett sådant förslag. Det är tragiskt och visar hur allvarlig banksituationen är i Europa – EU klarar inte av att hantera bankerna utan att dalta med dem.
Viktigare är att börja i den andra änden – stabilisera bankerna och se till att minska nödvändigheten av krismekanismer. Där är nämligen problemet väldigt stort och om det inte åtgärdas finns det en uppenbar risk att Europa kommer att fortsätta släpa efter i världsekonomin.
De europeiska bankernas förutsättningar att stå emot förluster är oerhört dåliga. Det minskar såväl viljan som möjligheten för dem att låna ut pengar, ett fenomen som inte bör underskattas när frågan om varför de sydeuropeiska staternas återhämtning tar så lång tid ska besvaras.
Problemet bottnar i det faktum att det krävs förbluffande lite eget kapital av bankerna. Enligt de internationella Basel III-reglerna, som kom till efter krisen 2008, krävs blott tre procent av de totala tillgångarna i eget kapital. Det räcker inte och alla vet om det.
I USA har man tagit steget från insikt till handling och inför regler som kräver minst sex procent eget kapital. Det är en väsentlig förbättring som kommer att betyda mycket för den amerikanska ekonomin.
Medvetenheten om problemet saknas heller inte Europa. De spanska och italienska centralbankerna har uppmanat sina länders banker att begränsa utdelningar, ersättningar och utgifter för att bygga upp extra kapital. Och i Nederländerna har centralbanken krävt att systemviktiga banker bygger upp extra kapitalbuffertar på 1-3 procentenheter.
Om EU ska ha någon som helst trovärdighet i bankfrågor och Sverige någon gång ens ska överväga att gå med i bankunionen med tillhörande akut rekonstruktionslösning måste man ta tag i det här problemet. I stället för att vänta på detta bör Sverige dock gå före med egna regler. Att grannarnas tak läcker är ingen anledning att inte laga sitt eget.