Moderaterna på arbetsstämman i Norrköping fick inte möta stridshingsten utan historieläraren Fredrik Reinfeldt. Hans öppningstal började i stormaktstiden och rörde sig framåt. Längs vägen pekade M-ledaren ut pusselbitarna som byggt och bygger det goda Sverige.
Freden, entreprenörerna, ämbetsmannatraditionen och demokratin var några pusselbitar Reinfeldt lyfte under sin historielektion. När han nådde första halvan av 1900-talet kom också en viktig ledtråd för att förstå de nya Moderaternas framgångar. Då sade Reinfeldt: ”Nu kommer Socialdemokratins pusselbit”, och så talade han engagerat om jämlikhet, och om den tidiga arbetarrörelsens kamp för värdiga villkor. ”Vi vill inte se stora skillnader, vi vill ha sammanhållning”. I detta instämmer både socialdemokrater, socialliberaler och konservativa, det är bara libertarianer som har en avvikande åsikt.
Men så kom Reinfeldt fram till ”det galna kvartsseklet”, 68:orna som ville ha socialism, röda fanor, förstatliganden och skyhöga skatter. Den tidens socialdemokrater fick inget erkännande utan tvärtom en rejäl avhyvling av statsministern. De gjorde tillvaron sämre, och det blev ett hårt jobb för regeringen Bildt och regeringarna därefter att återställa det goda Sverige.
Frågan är dock hur selektiv Reinfeldt är i sin syn på ”det galna kvartsseklet”. I en annan del av talet hyllade han nämligen andra vågens feminism, som definitivt var en del av 68-vänstern. Och visst var andra vågens feminism bra för arbetslinjen, en del av budskapet var ju kvinnors karriärmöjligheter. Men med andra vågens feminism kom marxistiskt influerade idéer om könsmaktsordning och Myrdalskt inspirerade idéer om kollektivistisk barnuppfostran. Det borde inte lika självklart omfamnas av moderater, oavsett om de är gamla eller nya.
När Reinfeldt till slut skulle lägga Moderaternas tre pusselbitar för att fortsätta bygga det goda Sverige bjöds det också på oväntade 68-associationer. Ordning och reda i offentliga finanser samt arbetslinje var Reinfeldts två första och välkända pusselbitar. Den tredje biten kallade han ”ett nytt kunskapsuppdrag”. I skolan är det inte längre att kunna utantill och repetera som är viktigt, sade Reinfeldt, utan snarare att ”kritiskt möta påståenden och visa förmåga till att ställa om och förändra”.
Detta är just sådana floskler som 68-vågens reformpedagoger producerade, och som har försatt svensk skola i dagens svåra situation. Det går nämligen inte att tänka kritiskt utan att ha kunskaper. Och det går inte att skälla ut 68-vänstern, men samtidigt omfamna dess feminism och flummiga kunskapssyn. Det är mycket bra om Reinfeldt vill göra upp med arvet från 68-vänstern, men då bör han vara tydligare än så här.