Många är oroade över likvärdigheten i den svenska skolan. Men tänk om dagens situation är bättre än morgondagens? I ett reportage om lärarutbildningens förfall (Lärarnas Tidning 15/11-2012) är professor Donald Broady, Uppsala universitet, pessimistisk:
"Ett växande antal skolor kommer att framstå som oacceptabla för överklassen och en stor del av medelklassen när de fylls med lärare som framstår som alltför okunniga. Så snart föräldrarna får hem det första felstavade veckobrevet kommer de att gå till rektorn och säga: »Denna lärare får inte komma i närheten av mitt barn.« (...) Min förutsägelse är att de bemedlade finner egna utbildningsvägar, särskilda skolor för eliterna, som egentligen är det normala i de flesta andra länder."
Reportaget handlar framförallt om vilka det är som blir lärarstudenter. För om det är en allmän trend i dag att lärare vid högskolorna slår larm om studenter som inte kan läsa och skriva (hör till exempel SR Kaliber från 15/9) så är läget särskilt prekärt vid lärarutbildningarna. I takt med att läraryrket förlorat anseende har det blivit allt lättare att komma in på lärarutbildning. Det är ungdomar utan studiemotivation och med låga gymnasiebetyg som utbildar sig till lärare.
Riskerna är uppenbara. Svenska elever kommer att lära sig allt mindre, och landet tappa internationell konkurrenskraft, om lärarkåren utgörs av dem som inte kunde bli något annat.
Förslagen för att vända utvecklingen är många. Miljöpartiet vill ge stora löneökningar till alla lärare. Men varför ska den som gått ut gymnasiet med dåliga betyg och valt "nödutgången" lärarutbildning belönas, utan hänsyn till vad personen presterar på jobbet?
Jan Björklunds "karriärtjänster" (stora lönelyft för särskilt skickliga lärare) är en bättre idé som genomförs nu. Tyvärr tyder rapporter i lokala medier på att många kommuner gör tvärtemot Björklunds intention, och placerar karriärlärarna på kontor där de ska syssla med odefinierad "skolutveckling". Björklunds idé är att karriärlärarna ska vara i klassrummen, där eleverna har nytta av dem.
Den långsiktigt smartaste idén står nog högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping för. Efter rapporter om att många antas till lärarutbildning med usla 0,1 på högskoleprovet sätter Jönköping en skamgräns: Ingen som har sämre än 0,5 på högskoleprovet kommer in på lärarutbildningen.
Skamgränsen kunde gott vara högre, och även antagning på gymnasiebetyg borde ha en skamgräns, men Jönköping har ändå insett i vilken ände man måste börja arbetet med att höja läraryrkets anseende. Så länge lärarutbildningen framstår som "nödutgången" för den som inte klarar något annat kommer kunskapsförfallet bara att fortsätta. Resten av landets lärarutbildningar bör följa Jönköping.