KLARAR POLITIKEN av att hantera goda nyheter? Eller är den fixerad vid det dåliga?
Politiken, exempelvis den som utvecklats på S-kongressen i Göteborg, målar med betoning på arbetslösheten det ekonomiska läget i mörka färger.
Även regeringen lockas spela dysterkvist. Målas det mörkt nu kan det tecknas ljusare senare. Och aldrig - får man hoppas - gör Alliansen om Göran Perssons misstag inför valet 2006, att uppfattas nonchalera arbetslösheten. Men hur ska man då hantera goda nyheter?
Börsen är inget sanningsvittne om ekonomin, men att den en tid utvecklats bra - även till analytikernas förvåning - bidrar till en känsla av välbefinnande.
Prognoser är bara gissningar, men 2 april kom Swedbanks/Silfs inköpschefsindex med besked om stämningen i näringslivet. För tjänstesektorn är det besvärligt, men tillverkningsindustrin befinner sig åter i tillväxtzonen. Efterfrågan har ökat både hemma och utomlands.
Samtidigt passerar kulmen i en avtalsrörelse där utgångsläget var avgjort besvärligt men resultatet, hittills, kommenterats av arbetsmarknadens parter som positivt.
27 mars sade IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe att parterna stod mycket långt ifrån varandra. Ett par dagar senare var de överens, om ett treårigt avtal på 6,8 procent för en halv miljon anställda. Dessförinnan hade Byggnads, efter stridsmuller, tecknat avtal med motparten. Efter IF Metall blev avtal klart även för Handels.
Ingen avtalsrörelse är klar förrän den är klar, om ens då. Att parterna är överens är ingen garanti för hållbarhet. Överens blev ju parterna även på den tid inflationen förstörde ekonomin och slutet blev 90-talskrisen. Preliminärt vågar man nog ända säga att arbetsmarknadens parter presenterar en spelplan inför valåret 2014 med goda villkor för politikerna att åtgärda uppenbara problem i hur Sverige nu fungerar och hantera utmaningar utifrån.
LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, tidigare metallare, ser enligt tidningen Kommunalarbetaren IF Metalls avtal som en "total framgång". Visserligen andas han något om industrins utsatta läge, men han ligger långt från den oro som uttrycks från Svenskt näringsliv om inverkan på konkurrenskraft och jobb. Thorwaldsson har symboliskt markerat vilja att samverka med den borgerliga regeringen. Sakligt, utifrån hans medlemmars intresse, är det motiverat, eftersom finansminister Anders Borg väl förvaltat arvet efter 90-talets hårdföra sanering.
Politiken har gett löntagarna ökad köpkraft. Hur det med tanke på det aktuella opinionsläget blir med den saken efter valet 2014 står i vida fältet. När utvecklingen inom politiken är så osäker kan man i alla fall vara tacksam för att det förhoppningsvis dröjer ett bra tag till nästa stora avtalsrörelse.