Nyligen avslöjade Metro att modellagenturer värvar anorexiasjuka flickor utanför ätstörningskliniker. Det är naturligtvis gräsligt. Den svåra processen att bli frisk underlättas inte av modellerbjudanden, som bekräftar att det sjukligt undernärda är det ideala.
Samtidigt bör man i diskussionen om ätstörningar minnas politikens begränsade möjligheter. Landstingspolitiker ska ge bästa möjliga vård åt dessa patienter, men i övrigt är ätstörningar och eventuella samhällsproblem som de är symtom på civilsamhällets snarare än politikens ansvar.
Detta inser inte Miljöpartiet, som med normkritisk iver vill använda politiken för att förändra skönhetsidealen. På SVT Debatt (22/4) kräver Lorentz Tovatt och Ida Engström att regeringen utreder en särskild modellagstiftning, med krav på BMI-gränser och läkarintyg för modeller. Detta skulle enligt miljöpartisterna vara en viktig arbetsmiljöåtgärd för modellerna, men framförallt "motverka de sjuka skönhetsideal och normer som i dag dominerar i det offentliga rummet" och som enligt debattörerna "driver människor till ätstörningar (...) inte minst unga tjejer".
Invändningarna är många. För det första skulle lagstiftningen kringgås. Modellerna kan äta upp sig inför läkarbesöket, och sedan banta ned sig igen.
För det andra är skönhetsideal varken den enda eller tyngsta orsaken till ätstörningar. Alla människor utsätts för reklamens och populärkulturens ofta svåruppnåeliga skönhetsideal. Vissa är helt opåverkade, andra utvecklar ätstörningar, många går sannolikt omkring och är vagt missnöjda med sitt utseende utan att därför bli sjuka. Ska personer med ätstörningar få rätt hjälp måste vi erkänna att sjukdomen har fler och mer komplexa orsaker än bara ett smalt skönhetsideal.
För det tredje är det naivt att tro att politiken genom lagstiftning kan ändra på skönhetsideal. Den vackra kroppen har ofta varit synonym med den sällsynta och svåruppnåeliga kroppen. När folk svalt ansågs det vackert att vara frodig som kvinnorna på Rubens målningar. När växande välstånd, snabbmat och kontorsjobb ökade genomsnittsvikten fick vi skönhetsförebilder som Twiggy och Kate Moss.
Att politiker genom lagstiftning och förnumstig normkritik skulle kunna ändra instinkten att värdera det sällsynta och svåruppnåeliga, och i stället göra "lagom tjocka" människor till det hyllade skönhetsidealet, är utopiskt.
Politikens begränsade möjligheter betyder dock inte att inget kan eller bör göras. Alla människor som har barn och ungdomar i sin närhet (föräldrar, lärare, idrottsledare och så vidare) har ett ansvar för vad vi förmedlar. Ger vi barnen självkänsla, lär vi dem att människovärdet inte beror av prestationer och utseende, visar vi att skönhetsupplevelser kan vara av många olika slag, berättar vi att den som älskar alltid ser skönhet men att den som ser skönhet inte alltid älskar?
Civilsamhället måste vaccinera barn från att påverkas alltför djupt av de kommersiella skönhetsidealen. Det är viktigare än att politiken försöker ändra skönhetsidealen.