Islam har sin fastemånad Ramadan. Av många muslimer förvandlas den till festmånad, trots budskapet om att tänka på de fattiga och den yttersta tiden.
Kristenheten har sin fasta. I Sverige förknippas den numera med semlor, trots budskapet om förberedelse inför det allra allvarligaste, påsken där Jesus lider på korset för våra synder och sedan segrar över döden.
Den kristna dagstidningen Dagen påpekar att Sveriges television i år ägnat berättelsen om Jesus extra uppmärksamhet. Men det allvar som för inte särskilt länge sedan dominerade högtiden är borta. De fromma må beskärma sig över följderna av det moderna samhällets utveckling mot sekularisering, kommersialisering och allmän förflackning.
Men det är inget nytt. Redan Noa hade ju svårt att få människor att se seriöst på tillvaron. Och så kom syndafloden. Långt innan det fanns påskgodis.
Påsken är en helg med mångfald. Den är judisk och den är kristen. Västkristna, katoliker och protestanter högtidlighåller den enligt en annan kalender än de östkristna. Den brukar kallas viktigare för katoliker än för protestanter.
Detta är den första stora helgen för påven Franciskus. Han inledde påskveckan med att sända sina välgångsönskningar till överrabbinen i Rom och världens alla judar.
På skärtorsdagen besökte påven ett ungdomsfängelse i Rom för att i Kristi efterföljd tvätta fötterna på tolv intagna.
I alla riktningar har den nye påven inlett med budskap om försoning och ödmjukhet. Men hur blir det med det som för inte länge sedan var Sveriges statskyrka?
Påven har försonats med de östkristna. 1964 upphävdes deras ömsesidiga bannlysningar från år 1054.
Påven har bett judarna om förlåtelse för det som varit. Envist uppvaktar Rom konkurrenten islam. Men katolska kyrkan verkar ha svårare för dem som följde Luther sedan denne 1517 spikat upp sina 95 teser med kritik av påven på porten till slottskyrkan i Wittenberg.
1989 gjorde påven Johannes Paulus ett besök i Sverige, i linje med katolska kyrkans öppenhet för dialog. Fnurran 1998, när påven ställde in ett besök i Vatikanen av ärkebiskop KG Hammar efter visningen av utställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka, är historia.
Olika åsikter är en sak. Allvarligare för relationerna är att påven Benedictus 2007 bekräftade att protestanter må vara goda kristna, men att deras samfund har defekter och inte kan kallas kyrkor. För det finns bara en - påvens.
Detta var i drygt 900 år påvens inställning till de ortodoxt kristnas överhuvud.
Franciskus är rimligen påve också år 2017, 500 år efter Luthers uppror mot missförhållanden i katolska kyrkan. Hinner det till dess bli dags för Franciskus att erkänna protestanternas samfund som jämbördiga med katolikernas?