Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Hjalmar Branting är en av den svenska socialdemokratins stora historiska gestalter. 1920 blev han partiets första statsminister. Femton år tidigare kom från hans penna ett verk om rörelsens bakgrund. Bokens titel var "Socialdemokratiens århundrade". Nu är detta 1900-tal slut, enligt statsvetaren Olof Petersson när han dagen efter valet deltog i den valanalys till vilken SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, inbjudit forskare samt opinionsbildare på olika sidor. Olof Petersson bedömer att perioden av socialdemokratisk hegemoni alltsedan 1930-talet är över - "Vi har framför oss en borgerlig tid". För Socialdemokraterna har försummat den egna organisationen och dess påverkanskraft. Peter Akinder, tidigare medarbetare till Göran Persson, skriver i sin tidning Östran (Kalmar) att hans parti kan komma igen. Kanske är det ett tecken på Olof Peterssons förutspådda borgerliga tid att Peter Akinder som inspirerande exempel använder Moderaternas återkomst "efter sin härdsmälta i valet 2002". Nog ger Olof Peterssons analys intryck av att vara en Alliansens glädjekalkyl. Vad händer nu? frågar han, och svarar själv: Det behöver inte hända mycket. Det är hela fyra år utan nya val. Regeringen kan regera "ostörd av väljarna". Vänsterpartister och sverigedemokrater kan stå och ropa åt varandra i riksdagen, och huvudmotståndaren slickar såren. Olof Petersson menar att väljarna tyckte att Mona Sahlin utmärkte sig som oppositionspolitiker och därför fick hon förbli det. Med två dunsar, en 2006 och en större 2010, har Socialdemokraterna minskat till en i vår omgivning vanlig nivå. 30 procent är inte dåligt, jämförelsevis. Det är bättre än i Norge, där systerpartiet leder en rödgrön koalition, och Danmark och Finland, där socialdemokraterna tror att de återkommer i regeringsställning 2011. Men det är uppenbart att Socialdemokraterna lider av fantomsmärtor efter förlusten av sin 40-procentstatus, trots att de alla vet att drivkraften bakom Mona Sahlins rödgröna bygge har varit insikten att partiet försvagats så mycket att det måste ha formellt samarbete med andra. Nu ska partiet analysera sig. Igen. Det här är inte (valnederlagen) -76 eller -91, problemen är djupare än då, säger Eric Sundström, chefredaktör på S-tidningen Aktuellt i politiken. Redan har traditionalister och förnyare efter känt mönster börjat kritisera varandra, i smått och i stort, i sak och till person. Man uppför sig som Alliansens partier plägade göra för inte alltför länge sedan. Och det var som bekant inget bra recept för att vinna väljarnas förtroende.
