Den som är satt i skuld är icke fri. Titeln på Göran Perssons bok från 1997 sammanfattar inriktningen när han sanerade Sveriges statsfinanser.
Men det var då. Nu anser Persson att Sverige borde släppa överskottsmålet eftersom statsskulden är låg och konjunkturen är svag.
Aftonbladets ledarsida jublar. "Ansvar är inget statiskt begrepp", skriver man, och vill byta sparande och måttfullhet mot växande skuldsättning för att kunna investera och stimulera.
I andra ledare dömer Aftonbladet och Peter Wolodarski (Dagens Nyheter) ut åtstramningspolitiken i Europas krisländer, eftersom två Harvardekonomer gjort ett räknefel i en bok. Strävan att kapa statsskulderna var fel, politikerna bör välja en annan väg, menar Aftonbladet och DN, påhejade av vänstern.
Men dessa vänsterdrömmar om svällande offentliga utgifter, till priset av skenande statsskulder, är orealistiska och osolidariska.
Harvardekonomernas räknefel ändrar bara deras resultat marginellt. Länder med väldigt hög statsskuld har fortfarande sämre tillväxt än länder med lägre statsskuld. Oavsett orsakssambanden - ifall det är dålig tillväxt som leder till hög statsskuld eller tvärtom - kvarstår faktum: Ju högre statsskulden är, desto mer av skatteintäkterna går till räntor. Dessutom blir det svårare och dyrare att ta ytterligare lån.
Därför har skuldförespråkarna fel när de hävdar att Europas krisländer har ett val mellan att kapa skulder eller stimulera. Länder som Grekland får inte låna från marknaden förrän de har kapat sina skulder.
Skuldförespråkarnas svar är att starka länder som Tyskland och Sverige ska "stötta upp efterfrågan", och att centralbankerna ska stimulera genom nollränta.
Med andra ord ska Europa och Sverige återgå till sådan höginflationspolitik och dopad räntepolitik som har skapat många ekonomiska kriser. Hög inflation och låg ränta innebär nämligen att bara dumskallar sparar och amorterar, eftersom det lönar sig bättre att låna. Var det slutar vet vi: De uppblåsta bubblorna spricker, och följs av smärtsam budgetsanering.
Har man en säker framtida inkomst är läget annorlunda. När Cyperns banker nyligen krisade påpekade flera ekonomer att gasfyndigheter gör Cypern till ett specialfall, eftersom man kan räkna med gaspengar i framtiden.
Men Sverige är i en motsatt situation. Vår demografiska utveckling kommer att sätta hård press på skattebetalare och offentliga finanser de närmaste decennierna. Enligt en beräkning kommer det växande antalet äldre att kräva en genomsnittlig kommunalskatt på 44 kronor år 2035, om inga andra åtgärder vidtas.
Att i det läget vilja slopa överskottsmålet, öka statsskulden och dopa ekonomin med hög inflation och låga räntor är egoistiskt och djupt osolidariskt mot barnen. Vägrar vi att ta ansvar nu, väljer vi att skjuta problemen framför oss genom inflationspolitik, då blir det barnen som får ta smällen i framtiden. Försörjningsbördan kommer barnen inte undan, men vi som i framtiden ska försörjas behöver inte förvärra saken genom en oansvarig politik.