MÅNGA SOCIALDEMOKRATER drog nog en lättnadens suck när Ilmar Reepalu nyligen meddelade att han slutar som kommunstyrelseordförande i Malmö. Oavsett Reepalus övriga meriter har han kommit att förknippas med uttalanden i de antisemitiska gränsmarkerna, när han fått frågor om judars utsatthet i Malmö.
Därför förvånar det att S-kongressen valde Omar Mustafa till suppleant i partistyrelsen. Mustafas antisemitiska belastning är värre än Reepalus. Som ordförande i Islamiska förbundet har han bjudit in talare som sprider myter om judisk världskonspiration och hävdar att judar ritualmördar kristna för att använda deras blod i osyrat bröd.
När DN 2011 kritiserade att dessa talare bjudits in gjorde Mustafa ingen pudel. I stället anklagade han kritikerna för att utfärda en "livstidsdom i antisemitism" mot alla som någonsin kritiserat staten Israel. Han lovade också att Islamiska förbundet kommer att fortsätta bjuda in "kända och relevanta talare (...) oavsett vad islamofoberna säger och tycker" (Newsmill 2011). Först i går, efter hård kritik från Expo och Aftonbladet, sade sig Mustafa ta avstånd från antisemitiska uttalanden.
Av detta ska man inte dra slutsatsen att S är ett antisemitiskt parti. Att Mustafa hastigt och lustigt valdes in i partistyrelsen, utan att någon tycks ha kollat hans cv, beror troligare på SSU-rapporten "Fyra nyanser av vitt". I den granskar tre SSU:are "vithetsnormen" i S. Genom att räkna hur många på tunga poster som heter sådant som "Johansson" respektive "Mustafa", vill de "ifrågasätta maktstrukturer som tar sitt uttryck i vithetsnormen".
Aftonbladets ledarsida skrev att "S är gubbiga, gamla och vita", Mona Sahlin att "vi är för många i makten som representerar den vita enfalden". Det är inte orimligt att Mustafa valdes in i partistyrelsen som ett svar på denna kritik.
Men när människors medfödda egenskaper - kön, etnicitet eller sexuell läggning - får styra politiska val så hamnar åsikterna och argumenten automatiskt i bakgrunden. Ser man förtroendevalda som statistikpinnar - det viktiga är inte vad han står för utan att han inte heter Johansson - kan det slinka med obehagliga åsikter i den normkritiska ivern.
Fixeringen vid statistisk representation av kön, ålder och etnicitet är särskilt stor i partierna till vänster. De borgerliga partierna har dock besläktade problem. Det är okej att borgerliga politiker personkampanjar och blir valda på profilerade mandat. I riksdagen förväntas de dock sudda ut individualiteten och följa partipiskan, något tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson beskrev i "Knapptryckarkompaniet".
Politiker är individer med egna åsikter och argument, och bör väljas som sådana. Det är åsikterna som är politiken, inte etniciteten, könet eller ens partipiskan.