Under större delen av sin existens har Kristdemokraterna stått utanför riksdagen. Nu har partiet i opinionsmätningarna legat under spärrgränsen så ofta att alliansens kamrat fyra procent kanske inte orkar ro KD-båten i land, så som skedde vid valet i fjol. Så vad göra? Det är en fråga som sysselsätter kristdemokraternas allianssystrar lika mycket som dem själva.
Men partiet intresserar faktiskt i hög grad även oppositionen. För den må de stora Moderaterna vara huvudfienden, men bland de rödare, liksom bland en viss sorts liberaler på den borgerliga kanten, väcker inget parti lika starka fientliga känslor som Kristdemokraterna.
Detta inte för att partiet inte skulle gå att ibland sakligt samarbeta med, utan på grund av insikten om att Kristdemokraterna, under all sin snällhet och vilja att vara till lags, bär på andra värderingar än vad som varit på modet sedan decennier. Partiet började som en proteströrelse, mot att kristendoms-ämnet försvann från skolan. Politik i övrigt lade man sig till med efterhand. Idogt lokalt partiarbete, i kombination med att en känd och respekterad person, Alf Svensson, fanns på plats när andra partiledare fallerade, lade grund för en kort storhetstid.
Gradvis har väljarstödet vittrat. I regeringsställning sedan 2006 har partiet inte haft någon utdelning i röster tack vare sina ministrar. Ansvaret verkar snarast ha försvårat för partiets främsta företrädare att sprida budskapet.
Och detta har varit oklart. Efter valmotgången i fjol sade Mats Odell att nu var det dags att satsa på en företagarlinje som komplement till arbetslinjen. Och nu heter det från partiledningen att fokusering på barns och ungdoms villkor ska vara partiets vinnande tema.
Jaha, är det något parti som inte är för barn och ungdom?
Partiet måste våga sticka ut och ge klara svar, heter det i den inledningsvis nämnda opinionsyttringen.
Det är inte lätt, när partiet snarast är känt för att byta åsikter, vilket inte alltid är fel. Det kan finnas sakliga skäl, som en ny insikt, och politiken behöver kompromisser.
Kristdemokraterna översköljs, inifrån och utifrån, av råd om hur de ska förnyas, om vad de bör och inte bör göra, för att partiet ska överleva.
Vi får hoppas det går vägen. För Kristdemokraterna ger den svenska politiken tuggmotstånd.
De ser ut som andra - men är det inte.