Vårdgarantin och kömiljarden har kortat väntetiderna i vården, åtminstone för relativt unga och friska människor som plötsligt blir sjuka, behöver vård och sedan blir helt återställda. Men det är äldre, patienter med komplexa och tidskrävande diagnoser samt multisjuka och kroniskt sjuka som betalar priset. Det hävdar Läkarförbundet, som vill att vårdgarantin reformeras och att kömiljarden slopas.
Socialminister Göran Hägglund (KD) tillbakavisar kritiken. Han beskriver kömiljarden som en framgång och hävdar att Läkarförbundet inte har något stöd för sitt påstående att patienter med lättare besvär i dag prioriteras framför svårt sjuka (SvD 18/6).
Men Hägglund borde vara mer ödmjuk. Det är ett faktum att vårdens resurser är begränsade. Att då lagstifta om maximala väntetider för ”förstagångsbesökare” och fördela pengar (kömiljarden) till de landsting som bäst kapar dessa köer, samtidigt som återbesök, eftervård och utredningar inte omfattas av garantin och kömiljarden – det är att be om att lätta och snabba fall ska gå före svåra och krävande.
Läkarförbundets utredning ”Medicin med detsamma? Förslag till en rättvisare vårdgaranti” (2012) bekräftar just detta. Läkarna gör vad de kan för att kroniker och svårt sjuka ska få återbesök och kontroller i tid, men ledningsgrupper som är angelägna om att få del av kömiljarden prioriterar om.
De intervjuade läkarna talar också om en attitydförändring, att patienter kräver snabb service och söker vård för vardagsproblem som egentligen botas med några dagar i sängen. ”McDonalds Drive Thru-generation” kallar en läkare fenomenet, medan en annan säger att ”unga kollar med mobilen var det är minst kö och åker in för småsaker som ont i halsen, medan de gamla blir liggande”. Tillsammans med vårdgarantin och kömiljarden ökar attitydförändringen risken att lindrigt sjuka men krävande grupper roffar åt sig av vårdens resurser, på de svårare sjukas bekostnad. Eller som en läkare uttrycker det: ”Vårdgarantin ger en upplevelse av god tillgänglighet och kvalitet för väljargrupper som inte har vårdbehov”.
Göran Hägglund vill utveckla vårdgarantin så att den täcker fler delar av vårdkedjan och får kortare tidsgränser. Han borde i stället lyssna på Läkarförbundets förslag om en mer flexibel och individuellt anpassad vårdgaranti. Det är bra att vårdköerna har blivit kortare, men den fortsatta inriktningen kan inte vara att ännu mer gynna unga, starka patienter med lättare åkommor. Läkarna vill lägga mer tid och resurser på patienter med svårare och kroniska sjukdomar. Låt dem göra det.