Plötsligt händer det: En svensk politiker, folkpartist dessutom, ger en nykter bild av förskolan.
Det är Lars Markstedt, fritidspolitiker i Järfälla, som i en debattartikel (SvD 4/11) står för tillnyktringen. Markstedt beskriver hur partierna, alltsedan Göran Persson i valrörelsen 1998 lanserade maxtaxan och gratis allmän förskola från 4 år, har tävlat om att föreslå allt mer och billigare förskola. Billigare för barnfamiljerna, bör tilläggas. Ju lägre avgifter föräldrarna betalar, desto tyngre blir skattebetalarnas börda.
Markstedt kritiserar partikollegan Christer Nylanders förslag att ”gratis” allmän förskola tre timmar om dagen ska gälla redan från ett år, samt att barn till föräldralediga och arbetslösa ska få rätt till förskola på heltid (i dag har de rätt till 15 timmar i veckan). Detta är ”ren och skär socialism och ett stort slöseri med skattebetalarnas pengar”, skriver Markstedt.
Han ansluter sig också till KD:s förslag om att höja taket i maxtaxan, och skriver att det är ”dags att slakta Göran Perssons heliga ko!”.
Markstedt har rätt. Förskolan har verkligen blivit helig i Sverige.
Förskolan är fenomenal ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnor i Sverige har en ovanligt hög sysselsättningsnivå på grund av förskolan. Men det innebär inte att förskolan är optimal för barns intellektuella eller psykologiska utveckling.
Erfarenheten säger något annat. I samma takt som den svenska förskolan har byggts ut, har skolresultaten rasat och den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar ökat. Det talar för att det är fel att satsa ännu mer på förskola, både ur ett samhällsekonomiskt och ett barnperspektiv.
Naturligtvis finns det barn som behöver få vara mycket på förskolan trots att föräldrarna är hemma. Till exempel barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka eller barn som behöver förskolan för att lära sig svenska.
Men därifrån till att alla barn ska vara på förskola hela tiden, även när föräldrarna är hemma, är steget långt. De flesta föräldrar är trots allt välfungerande och friska, och kan erbjuda sina barn en trygghet och stimulans som är svår att åstadkomma i en stor barngrupp med tajt personalstyrka.
Om politikerna slutar att se förskolan som en helig institution gagnar det både skattebetalarna, barnen till välfungerande föräldrar och barnen i dysfunktionella familjer (som kan få mer uppmärksamhet i förskolan när andra barn inte är där i onödan). Dessutom skulle det sända en välbehövlig, politisk signal till alla föräldrar i Sverige: Vi tog fel, ni är inte farliga för era barn, ni är tvärtom viktiga.