Det var bättre på den gamla goda tiden. När Förenta Nationerna talades om i vördnadsfulla toner och organisationen var navet för svensk utrikespolitik. Det verkar åtminstone Stefan Löfven, partiledare för Socialdemokraterna, och Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson (S), tycka. I en debattartikel i DN riktar de kritik mot Alliansens bristande engagemang för FN (8/10).
Enligt debattörerna är ett av regeringens största misslyckanden att man inte lyckades säkra en plats till Sverige i FN:s råd för mänskliga rättigheter förra året. Dessutom arbetar inte utrikesminister Carl Bildt (M) och Fredrik Reinfeldt (M) tillräckligt hårt för att se till att Sverige väljs som medlem till FN:s säkerhetsråd 2017-2018.
Löfven och Ahlin tycks ha förträngt organisationens grundläggande problem. Förvisso påpekar de att reformer är nödvändiga. FN verkar dock ses mer som ett renoveringsobjekt med potential än ett fallfärdigt ruckel. Med ett glatt humör och ett snickarbälte går även FN att fixa. Men sanningen är att det krävs mer än en renovering för att fixa FN.
Organisationens goda intentioner väger inte upp dess många brister. Den består till stor del av diktaturer och semidiktaturer som vill förbättra sina respektive länders anseenden genom att sitta i råd och kommittéer med imponerande namn, som exempelvis MR-rådet.
Rådet är en av FN:s mest ökända institutioner som ägnar sig åt allt annat än att främja respekten för mänskliga rättigheter runtom i världen, vilket är dess uppdrag. Framförallt används det som ett forum för att kritisera Israel, som ironiskt nog är en demokrati till skillnad från många av de medlemmar som fördömer landet.
Många av världens diktaturer har förärats en plats i rådet för mänskliga rättigheter. Saudiarabien satt i MR-rådet fram till förra året. Ett land där kvinnor inte ens får köra bil. Rösträtt kan de bara drömma om. Mauretanien, en av rådets nuvarande medlemmar, avskaffade inte slaveri förrän 2007. Trots den nya lagstiftningen beräknas ungefär en halv miljon människor fortfarande leva som slavar.
Att Sverige inte valdes till diktaturernas egen klubb bör ses som ett gott betyg snarare än en förlust. Man kan gott fråga sig varför Socialdemokraterna är så angelägna om att Sverige ska tillhöra FN:s eget rövarband. Antagligen är förhoppningen att vi ska bidra till att omdana MR-rådet. Frågan är bara hur det skulle gå till.
Förut gick det att hylla FN utan närmare motiveringar. Detta duger inte då organisationens problem har blivit mer kända. Ifall Socialdemokraterna ska ses som trovärdiga i utrikesfrågor måste Löfven och Ahlin kunna svara på varför Sverige borde satsa på fördjupat engagemang i FN.