Landsorganisationens medlemmar har det bra. Ingenting förefaller längre kunna förbättras. Det är åtminstone slutsatsen som måste dras av den som läser igenom LO:s färska rapport "Makteliten - alltid mer, aldrig nog". Annars är det nämligen svårt att se varför den har skrivits.
Om det däremot kan tänkas vara så att det fortfarande finns aspekter av LO-medlemmarnas arbetsliv som kan förbättras behövs en annan förklaring. En möjlighet är att de fortfarande försöker reparera skadan efter AMF-skandalen.
Att hela tiden visa att de minsann visst är mot höga löner, åtminstone när de inte varit med och beslutat om dem själva.
En annan möjlighet är att LO:s styrande skikt helt glömt bort vad det är de ska arbeta för. En titt på hemsidan avslöjar att det bör vara att förbättra löner och andra aspekter av arbetet för framför allt deras medlemmar.
Tänk om de kunde börja göra det och sluta envisas med att vara en stödorganisation åt Socialdemokraterna. Det skulle sannolikt vända den nedåtgående trenden i medlemsstatistiken.
Stora delar av medlemsavgifterna går till just sådant här. Ren och skär propaganda som på inget sätt är till gagn för organisationens medlemmar. I rapporten påstås att skatteförändringarna har ökat inkomstskillnaderna.
Vad som inte nämns är att det inte spelar någon roll om det är sant eller inte.
Det stora problemet i Sverige har varit att det inte lönat sig att arbeta. Det alldeles för höga skattetrycket ledde till att inte ens heltidsarbetande kunde räkna med att ha några pengar kvar i slutet av månaden.
Det viktigaste för att utjämna inkomstklyftorna är att se till att alla som arbetar har möjlighet att ta hand om sig själva. Att det är möjligt att inte bara överleva utan att spara undan pengar till den dag då behövs.
Det har dock varit få förunnat i Sverige. Den skillnaden har utgjort det viktigaste gapet i vårt samhälle. Det har separerat dem som har från de som inte har.
I stället för att försöka åtgärda detta har LO:s toppar hela tiden fokuserat på vad en handfull direktörer tjänar och menar att det är fruktansvärt. Det hjälper visserligen inte organisationens medlemmar på något vis men det eftersom det hjälper Socialdemokraterna fortsätter det.
Detta trots att undersökningar visar att flertalet av medlemmarna är emot det.
LO:s hårdnackade motstånd mot jobbskatteavdragen upphör aldrig att fascinera. Trots att det är kanske den viktigaste reformen de senaste 30 åren för att minska de sociala klyftorna i Sverige vägrar LO erkänna att den varit bra för LO:s medlemmar. Det vore värdigt av en fackföreningsrörelse att vara för förslag som tjänar dess medlemmar, oavsett vilket parti som kommer med det.