De så kallade Fas 3-jobben har blivit föremål för en intensiv och välbehövlig debatt. När alliansregeringen tillträdde 2006 utlovades ett slut på det elände som rått under Göran Perssons tid. Förtidspensioneringar, sjukskrivningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av konstruerade låtsasjobb var satta i system för att hantera arbetslöshetsstatistiken. Med borgarna skulle det dock bli andra bullar, nu skulle det skapas riktiga arbeten.
Som bland andra SVT:s Uppdrag Granskning och Expressens granskningar visat har så inte blivit fallet. I stället för plusjobb och arbetslivsutveckling och allt vad det hette under socialdemokraterna har vi fått slutförvaringskonceptet Fas 3. De människor som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden placeras, efter att andra möjligheter anses uttömda, i något slags limbo där de mot ersättning får utföra uppgifter som inte konkurrerar med "riktiga" arbeten, det vill säga sådana som någon är beredd att betala för. Att det öppnar för en omfattande gråzon är uppenbart och bekräftas av att Arbetsförmedlingens egna utredare kommit fram till att 47 procent av Fas 3-uppdragen anses vara alltför lika riktiga arbeten.
I SVT Debatt i förra veckan vittnade deltagare i Fas 3-åtgärderna om hur de kände sig utnyttjade. Antingen för att de utförde samma arbetsuppgifter som andra fick lön för, eller för att de förvarades av privata företag som gjorde vinst på just detta: att förvara arbetslösa som fick göra meningslösa eller inga sysslor alls.
Slöseriombudsmannen, SlösO, som är ett samarbetsprojekt mellan tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening har lyft frågan om denna företeelse ur ett skattebetalarperspektiv. 800 miljoner kronor betalar staten till privata företag för Fas 3-åtgärder, men vilka företag det rör sig om är sekretessbelagt vilket gör en uppföljning i princip omöjlig. Risken för misshushållning är påtaglig, precis som i fallet med jobbcoacherna.
Men också ur ett arbetsmarknadsperspektiv är Fas 3-systemet knappast en god borgerlig politik. Att förvara människor i låtsasjobb och meningslösa åtgärder är att hålla dem kvar i utanförskapet. Lägre trösklar in på den riktiga arbetsmarknaden är den enda politik som på allvar kan hjälpa dessa människor och komma till rätta med arbetslösheten. Föråldrad arbetsskyddslagstiftning, höga arbetsgivaravgifter och, framförallt, höga ingångslöner har kommit att bli murar snarare än trösklar för den grupp som är längst bort från arbetsmarknaden.
Det finns naturligtvis en logik också i Fas 3. Att det ska krävas någon form av motprestation för att uppbära ersättning från det allmänna är rimligt. Det finns också en poäng med att upprätthålla rutiner och ha en arbetsplats att gå till. Men någon kungsväg in på den riktiga arbetsmarknaden är Fas 3 uppenbarligen inte. Vänstersidans kritik mot Fas 3 ekar dock ihåligt. Fas 3 är inte ett uttryck för "Alliansens nya kalla Sverige". Felet med åtgärden är att den fortsätter i samma hjulspår som de tidigare socialdemokratiska lösningarna.