Det råder en bred konsensus om att kulturpolitik är nödvändigt. Såväl den fria kulturen som de statliga kulturinstitutionerna behöver statligt stöd för att kunna överleva. Om det överlämnades till marknadskrafterna skulle kulturen utarmas fortare än kvickt.
Så brukar det låta i svensk debatt. Det finns några få som vågar gå mot strömmen. En av dem är debattören Fredrik Segerfeldt. I sin nyutkomna bok ”Befria kulturen från politiken” (Hydra förlag) pläderar Segerfeldt för ett kulturutbud som inte bestäms av politiker eller kulturskapare, utan av konsumenterna själva. Med andra ord skulle de ökända marknadskrafterna få ta över.
När uttryck som ”marknaden” och ”kommersialism” används i samband med ordet kultur är det ofta med ett visst mått av förakt. Den kommersiellt gångbara kulturen ses som en buskispjäs med Stefan och Krister medan den statligt finansierade finkulturen betraktas som en kreddig uppsättning av Lars Norén, dramatiker.
Det är tråkigt att det har blivit så. För egentligen är den kommersiellt gångbara kulturen en omskrivning för något annat: den kultur som människor är villiga att betala för.
I dagsläget har medborgarna däremot begränsat inflytande över vilken eller vilka kulturyttringar de stödjer. Genom skattsedeln tvingas du att finansiera allt från dockteater till opera. Oavsett hur intresserad du är av att bevara en levande dockteaterscen i Sverige.
Det är en svindlande tanke att överlämna beslutsfattandet åt konsumenten i stället för åt Sveriges politiker och kulturlobbyister. Och den är även något skrämmande. Skulle de nationella kulturinstitutionerna som Operan eller Dramaten gå i graven utan finansiering från staten?
Det är osannolikt att de skulle försvinna. Deras främsta publik är resursstark och har råd att betala den summa som en biljett till Operan skulle kosta ifall den inte subventionerades av staten.
Ifall våra kulturinstitutioner vill locka till sig en bredare publik än pälsklädda Östermalmsdamer får de däremot börja tänka annorlunda. Då måste de ta hänsyn till vad andra än de redan frälsta kan vara intresserade av.
Och det kanske inte vore helt fel. I dag kan kulturens bidragstagare, oavsett om det är fria grupper eller stora institutioner, strunta i vad som krävs för att fler ska besöka deras scener. Ifall konsumenterna fick bestämma mer och staten mindre skulle det förmodligen se annorlunda ut.
I många andra länder är det naturligt att andra aktörer än staten engagerar sig i finansieringen av kulturen. Det går aldrig att direktöversätta ett koncept från ett land till ett annat. Men det är dags att finna en ny modell för Sverige där medborgarna får större inflytande över kulturen och där politikernas makt begränsas.