Rysslands militära förmåga har stått i centrum för svensk säkerhetspolitik under många decennier. Sovjets förmåga formade vårt försvar under det kalla kriget och den ryska sinande förmågan under 1990-talet var grunden för vår egen nedmontering av försvaret.
Inte minst statsminister Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna har tagit varje tillfälle att hävda att Ryssland nuvarande upprustning ”sker från en väldigt låg nivå”. Nivån måste rimligtvis utgå från omvärldens förmågor och jämfört med sina grannar är Rysslands förmåga tämligen god.
Fredagen 12 juli inleddes den största ryska militärövningen sedan 1967. Inte mindre än 160.000 soldater, sjömän, piloter och officerare har satts in tillsammans med 1.000 stridsvagnar och 130 flygplan i övningen som utspelar sig i öster där den ryska beredskapen är som sämst. Stora militärövningar har alltid varit ämnade att sända budskap till omvärlden. Och ett tydligare besked om vilken beredskap och förmåga man faktiskt har är svårt att tänka sig.
Därtill kommer den hårdhänta hanteringen av oliktänkande i Ryssland som antog nya absurda proportioner när juristen Sergej Magnitskij nyligen dömdes till nio års fängelse för skattefusk. Att rättegången hölls utan Magnitskij var dock inte särskilt märkligt, han är nämligen död. 2008 avslöjade han flera fall av grov korruption, fängslades snabbt och avled 2009 efter att ha utsatts för tortyr. Det hindrar dock inte Kremls rädsla för hans spöke. Därför har man dömt honom postumt för ett påhittat brott.
Oppositionsledaren, bloggaren och Moskvas borgmästarkandidat Aleksej Navalnyj dömdes nyligen för förskingring efter en oblygt politiskt motiverad rättegång.
Det är detta land som nu ställt upp 160.000 man i en militärövning. Oavsett vilken nivå man bedömde att Ryssland hade för 15 år sedan bör det betraktas som någorlunda imponerande. Det visar också vad försvarsberedningens ännu rätt färska omvärldsanalys var värd. Där talas det om övningar med omkring 25.000 man och därför kan man dra slutsatsen att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Så går det när man tillåter en omvärldsanalys att bli föremål för en politisk process.
Den politiska hanteringen av försvarsfrågan har för länge sedan passerat duglighetsgränsen. Att erkänna hur världen ser ut är det minsta man kan kräva av landets ledare. Sedan kan man ha olika åsikter om vad som bör göras, men verkligheten kan man inte förhandla bort.
Det är dags för regeringen att behandla försvarsfrågan med den respekt den och medborgarna förtjänar.