SVENSK POLITIK synes aldrig vara förmögen att ta sig ifrån Olof Palme. Alltjämt utgör han ett kraftigt polariserande inslag i den svenska debatten. Det är huvudsakligen en negativ företeelse. Diskussioner som tar vägen via honom, och det är många, möter i regel ett abrupt intellektuellt slut.
I akt och mening att balansera i vart fall högerns syn på Palme arrangerade den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld i början av december ett seminarium om den forne statsministern och neutralitetspolitiken. Paneldeltagarna Mats Johansson, moderat riksdagsledamot, Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter i Svenska Dagbladet och författare till den prisbelönta boken "Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser", tecknade tillsammans upp en annan bild av Palme än den gängse.
Under samtalet framträdde en statsminister och en patriot. Palme höjde knappast försvarsanslagen men höll dem på världens fjärde högsta nivå räknat per capita. Hans antikommunistiska engagemang var också tydligt, både i Sverige och i Europa. Han var, åtminstone fram till valförlusten 1976, väldigt mån om relationerna med USA och NATO. I praktiken fanns det aldrig någon tvekan om vilken sida Sverige stod på.
Nog kan borgerliga förlika sig med den Palme som gjorde allt detta. Men han gjorde också mycket annat. Han drev på löntagarfondernas införande, kallade näringslivets opinionsbildare för "hatets och illviljans kolportörer" och hade mystrevligt med Fidel Castro (som ju befann sig på betryggande avstånd). Många socialistregimer i Afrika kan också tacka Palme och det svenska biståndet för sina långa maktinnehav.
Det är en minnesbild som många på vänsterkanten kan förlika sig med. Palmes minne är talande nog starkast hos dem han inte representerade när han var i livet. Bäst kan han beskrivas som en högersosse - förmodligen den grupp i Sverige som mest sällan drar upp honom idag.
Palme var under sin verksamma tid en dubbelnatur, och det kommer han att fortsätta vara. På samma gång höger och vänster. Dels är det resultat av en demokratisk process, partiets vilja var inte alltid hans egen, dels är det typiskt för tiden han verkade i. Kalla kriget var en kluven period.
Palme har gjorts till ikon flera gånger om. En för varje läger. Såväl vänstern som högern har sina respektive bilder av honom klara, det finns en Palme för var och en - men ingen åt alla.
Inget av lägren är beredda att acceptera Palmes hela person och gärning. Han kan hyllas från höger och vänster, men också hatas. Innan vi accepterar att Palme var allt detta på samma gång kommer han att fortsätta vara en infekterad del av vårt politiska liv.
Ökad kunskap är bra och Frivärlds initiativ är värt att applåderas.