Gästen: Kan inte rädda sjukvården

Långt från allmänhetens insyn pågår en ombildning av vårt rikes skötsel. Landstingen är på väg att avskaffas. Politiker möts i enrum och gör upp om vilka landsting som ska gå upp i vilka storregioner.

Politik2011-08-24 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

På tisdagen var det toppmöte mellan företrädare för Västra Götalandsregionen och landstinget i Värmland. Samtalen blev som så många gånger förr fruktlösa. En grupp envisa värmlänningar, företrädda av Moderaterna, vill inte låta sig uppslukas av en västsvensk superregion.

Det är inte svårt att förstå varför. Det landstingspolitiska Sverige är delat i två läger, troende och icke-troende. De troende hävdar med en övertygelse som knappast ens kan hittas i en pingstförsamling att storregioner är det enda sättet att rädda sjukvården i Sverige. Medan agnostikerna med sund skepsis frågar efter bevis. På vilket sätt kommer stordrift att förbättra den svenska sjukvården?

Typiskt för förespråkarna av storregioner är att de använder sig av argument som inte alls har med sjukvården att göra. Regioner tillhör framtiden, sägs det. EU består av regioner, snarare än länder. Andra länder har också redan infört regioner. Se på Frankrike. Se på Danmark. Ska Sverige bli sist nu igen!

För regionentusiasterna måste därför nyheten från just Danmark komma som en kalldusch: Regionerna ska avskaffas. Danmark genomförde en sammanslagning av sina 14 landsting till fem regioner för fem år sedan. Syftet var att effektivisera sjukvården. Nu har emellertid den borgerliga regeringen meddelat att om den får förnyat förtroende efter valet till Folketinget senare i år ska regionerna bort.

Idén att storregioner i stället för landsting är bättre för sjukvården bygger på ett planekonomiskt tänkande från 1960-talet. På den tiden existerade inte tanken att patienterna själva skulle kunna vara med och välja vilken vårdgivare de vill gå till. Man sa att en patient "tillhörde" ett sjukhus.

Nu ser vi i stället en ökad patientrörlighet och en stark önskan om ökad valfrihet inom vården. För en student kan det vara enkelt och tryggt att behålla sin husläkare hemmavid trots att man har flyttat till en annan del av landet för att studera. För arbetande som pendlar över länsgränsen kan det vara mer bekvämt att ha sin vårdcentral invid arbetet istället för invid hemmet. Kanske någon även vill söka sig över riksgränsen till någon av våra nordiska grannar?

Den svenska sjukvårdens framtid handlar inte om att fösa in patienterna i nya regionpolitiska fållor, som om det vore boskap det handlade om, utan genom att anta den nya utmaningen. Rörligheten skapar konkurrens om patienterna. Konkurrensen höjer kvaliteten på vården. Det är den vägen vi bör gå och inte söka oss tillbaka till planekonomin.