ATT INGEN ska vårdas mot sin vilja är en huvudregel inom den svenska sjukvården. Det är onekligen i de flesta fall en bra sak. Myndigheterna ska inte ges obegränsad makt över medborgarnas liv. Men i vissa fall kan tvångsvård vara humant och avsaknad av den inhumant.
Susanne Birgersson skriver i Dagens Nyheter (27/1): "Tvångsvård är ibland en följd av rädsla inom psykiatrin, rädsla för att hållas ansvarig för ännu ett självmord. Vem vill vara den som skickar hem en person med självskadebeteende som därefter tar sitt liv? I stället rekommenderas tvångsvård och rigorös övervakning som, paradoxalt nog, kan bli till övergrepp."
Men rädslan inför att skicka hem någon för tidigt bör anses befogad. Regelverket kring tvångsomhändertagande gör det svårt att behålla någon längre än absolut nödvändigt.
När en person tvångsomhändertas ska hon må fruktansvärt dåligt och riskera att skada sig själv allvarligt. Personen ska också ha erbjudits frivillig vård och tackat nej. Uppfyller patienten dessa kriterier kan läkaren skriva ett intyg, varefter patienten läggs in på en sluten psykiatrisk avdelning.
Inom 24 timmar ska sedan en chefsöverläkare vid psykiatrin göra en ny bedömning. Anses patienten då må bra igen, skrivs denna ut. I annat fall hålls hon kvar.
En ny bedömning ska sedan göras minst en gång om dagen. Efter fyra veckor skrivs patienten ut automatiskt om läkaren inte ansökt om förlängning hos förvaltningsrätten.
De flesta människor vill inte vara inlåsta. Att patienter skrivs ut så fort de visar friskhetstecken är trots allt problematiskt. I Sveriges Radios omtalade dokumentär om Nora, säger hon att hon på ett av hemmen där hon trivdes, skadade sig själv extra mycket bara för att få stanna kvar. Hon var stressad över att inte anses tillräckligt behövande och försökte därför bevisa för personalen att hon kvalificerade sig för att vara där.
Hur vanligt är det att patienter känner sig tvingade att bevisa sin sjukdom, för att slippa bli hemskickade?
Tidigare var den svenska psykvården sluten i större utsträckning. Och det var svårt att komma ut ur slutenvården om man en gång hamnat där. Med reformen som skedde på 90-talet skulle de psykiskt sjuka ut i samhället, integreras och klara sig själva. Enligt en utvärdering, gjord tio år efter reformen, var hälften av dem som skrevs ut från psykiatrin inte längre i livet. Det var inte bättre förr, men ibland måste verkligheten stå över ideologin
Frihet kan vara många saker. Ibland är det att ha en egen bostad och få bestämma över sitt liv. Ibland är det att någon annan tar kommandot och skyddar dig mot din psykiska sjukdom.