Första maj var inte enbart ett tillfälle för Vänsterpartiet att visa att man är ett extremistiskt parti som marscherar under fanor med hammaren och skäran. Det gav också Socialdemokraterna tillfälle att bevisa att hanteringen av Omar Mustafa är partiets just nu minsta problem.
I själva verket är och förblir ekonomin Socialdemokraternas svagaste kort. Någon rättning i leden blir det heller inte tal om, det har gjorts tydligt under första maj-talen. Stefan Löfvens två stora problem just nu är Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson.
Finansminister Anders Borg är både Moderaternas och Alliansens allra starkaste kort. Hans hantering av statsfinanserna har varit exemplarisk och det vet både Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson, men de har uppenbarligen väldigt olika syn på hur det ska hanteras. Stefan Löfven valde att lansera Magdalena Andersson som en socialdemokratisk karbonkopia och hoppades att förtroendet för henne skulle bli lika stort som för Anders Borg. Det blev det inte.
I den borgerliga regeringen går finanserna först och Anders Borgs ord är lag. På Socialdemokraternas sida då? Ja, där vet man inte ens om Stefan Löfvens ord gäller. Han har uppenbarligen inte lyckats få med sig rörelsens alla delar på så grundläggande saker som stabila statsfinanser.
Stefan Löfven första maj-talade i Malmö om hur han ska lyfta Sverige ur den borgerliga svacka landet nu befinner sig i. Han påminde också om sitt löfte att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten
i hela EU år 2020 om han bara får chansen att, ja det är inte helt klart än.
LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson visade däremot ingen tveksamhet när han första maj-talade i Stockholm. Det finanspolitiska ramverket är inget annat än en hämsko och ska kastas ut med maktskiftet. Satsningar för 70 miljarder ska skapa 100.000 arbeten. Förhoppningsvis kommer jobben att finnas ett tag, för de kostar uppenbarligen staten 700.000 kronor styck. Det är ingen liten slant och utspelet kommer knappast som en skänk från ovan för Löfven.
Frågan är inte längre om Stefan Löfven kan sy ihop en regering med Vänsterpartiet och Miljöpartiet utan om han ens kan ena sitt eget parti. LO står nämligen just nu betydligt närmare Jonas Sjöstedt än Stefan Löfven. Det innebär dels att det blir svårt att regera utan vänstern, dels att Jonas Sjöstedts förhandlingsposition vid en eventuell regeringsbildning skulle vara sällsynt stark. Han har å sin sida gjort klart att regeringssamarbete kräver vinststopp i välfärden, något LO:s mansdominerade, tunga förbund stödjer.
I stället för att fokusera på Fredrik Reinfeldt och regeringen måste Stefan Löfven lägga sitt huvudsakliga engagemang på att samla sitt eget parti och distansera sig från vänstern. Det är ingen lätt uppgift och det är inte alls säkert att han klarar av den.