Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt vid Stockholms universitet, går i en debattartikel i Dagens Nyheter (14/1) till attack mot Högsta domstolen och rättsväsendet i stort. Hon menar att det svenska rättssystemet har gett upp alla försök att stoppa sexuella övergrepp mot barn.
Anledningen är en dom som Högsta domstolen meddelade i slutet av förra året. Man ändrade då en dom från hovrätten och friade en man från anklagelsen att ha förgripit sig på sin son. Enligt Madeleine Leijonhufvud innebär domen att det numera är omöjligt att döma någon för våldtäkt mot barn. Det vore fruktansvärt om det var sant, dessbättre är så inte fallet.
I debattartikeln angriper Madeleine Leijonhufvud bland annat principen om att en fällande dom fordrar att skulden är ställd bortom rimligt tvivel. Hon verkar mena att Högsta domstolen tolkar principen för hårt och att det vore bättre för rättssäkerheten om omständigheterna inte behöver vara lika glasklara för att döma någon för just våldtäkt mot barn.
Det är anmärkningsvärt att en professor emeritus i straffrätt tar så lätt på rättssäkerheten, eller i varje fall definierar den på ett märkligt sätt. Madeleine Leijonhufvud synes förespråka en rättsordning vars främsta mål är att döma så många som möjligt. Om de som döms faktiskt har begått de brott de anklagas för tycks inte vara alltför relevant i sammanhanget.
I domskälen påpekas uttryckligen att "en trovärdig utsaga från målsäganden kan, i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet, vara tillräcklig för en fällande dom". Därefter följer en mängd faktorer som bör tas hänsyn till vid bedömning av målsägarutsagor.
Det är ingenting att förfäras över, tvärtom. Det är minst sagt rimligt att ställa höga krav för att döma en människa utifrån en annan människas ord utan annan stödbevisning än hörsägen, såsom i det aktuella målet. Att domstolen även beaktar aspekter som kan tala till den åtalades fördel är dessutom ett naturligt inslag i varje rättsstat.
Övergrepp mot barn är bland det allra värsta en människa kan göra sig skyldig till. Ett större svek mot vuxenvärldens ansvar gentemot barn är svårt att föreställa sig. Det är lätt att agera emotionellt. Att inte bli arg eller upprörd vore märkligt.
Ilskan är dock en lyx för människor, inte för Fru Justitia. Man kan inte plötsligt sänka kraven för en fällande dom enkom för att brottet är mer avskyvärt än andra brott.
Rättvisa får inte mätas efter hur många som döms. Och den ska inte bero på tillfälliga sinnesstämningar. Vår avsky för ett visst brott ska speglas i straffsatser, inte i sänkta trösklar för möjligheterna att utverka en fällande dom.