Vattenfalls köp av nederländska Nuon för 97 miljarder kronor var en närmast katastrofalt dålig affär. Men när Socialdemokraterna med partiledaren Stefan Löfven i spetsen försöker göra allianskritik av Vattenfall blir det mest ett pinsamt magplask.
Det finns fördelar med händelseutvecklingen kring Vattenfalls nedskrivningar, som ju främst gäller den utländska verksamheten, och uppdelningen av företaget i en inhemsk och en utländsk del. Inte minst har det drivit fram frågan varför Vattenfall överhuvudtaget tomtar runt i Europa.
Den kontinentala verksamheten rymmer visserligen en del förnyelsebara energislag, bland annat Nuons havsbaserade vindkraft, men består inte sällan av mindre förnyelsebara alternativ. När Vattenfall dessutom exempelvis flyttar tyska byar för att bygga ut kolbrytningen blir det särskilt pikant. Ett svenskt statligt bolag ska inte ägna sig åt detta. Vattenfall bör fokusera sitt agerande till den svenska försörjningen av el och värme.
Att så inte är fallet beror inte på Alliansen utan på Socialdemokraterna. I slutet av 1900-talet såg man möjligheten att expandera Vattenfalls verksamhet och på så vis håva in pengar till statskassan. Allt på uppdrag av Göran Perssons regering.
Hanteringen av Vattenfall fick mycket kritik. En näringsminister, Björn Rosengren, prickades av konstitutionsutskottet och hans två efterträdare var nära att möta samma öde men klarade sig med nöd och näppe. Den socialdemokratiska regeringen backade dock ständigt upp affärerna.
Den bakgrunden gör det löjeväckande när Stefan Löfven och socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Magdalena Andersson kritiserar regeringen för hanteringen av Vattenfall och till och med kräver att köpet av Nuon ska granskas av en haverikommission.
Löfven må vara en partipolitisk duvunge, men Andersson är det inte. Hon var en viktig del av Perssons regering, det vill säga den regering som satte i gång hela den här processen.
Den socialdemokratiska kritiken är ihålig. Partiet har nämligen inte förändrats sedan de iscensatte Vattenfalls europeiska kol- och atomerövringar. Problemet är att regeringen inte har reviderat S-politiken, inte tvärtom. Nuonaffären är resultatet av en övertro på statliga företag och en informell styrningsprocess.
Widar Andersson, chefredaktör för oberoende socialdemokratiska Folkbladet, skrev träffsäkert i onsdags att ”många nya Moderater ångrar säkert i dag att de blev för ’sosselika’ i sin inställning till statligt ägande av Vattenfall.” Det borde de i vart fall göra. Och vi andra också.